Är så förbannat:

NÖJD!!!!!

Ätit LCHF sen i torsdag och det går bra = inget sug och ingen hunger. Och GOTT!!

Tränat Latinodans och ikväll Funktionell träning. Båda passen passar utmärkt för mig!


Och det är lustigt när man lyfter blicken lite så ser man plötsligt att dom där "smala och vältränade" jag nämnde i ett tidigare inlägg, är i kraftig minoritet. Det finns verkligen alla sorters kroppar och vikter på träningen. Och det är skönt!!

I morgon blir det ägg med majjo till frukost och ev grillad kyckling med lite paprika/grönsallad till lunch.
Mellis behövs sällan men vill jag, så tar jag mig en kaffe med grädde i.
Eller nötter.
Kvällsmålet är inte bestämt än men kan bli ex stekt lax med en god kall sås och broccoli eller grönsallad till.

Tilläggas skall dock att jag inte helt undvikit socker (kolhydrater) denna gång. Och jag vet att det kan ställa till ett h-e för mig. Ibland räcker det med en ytterst liten smakbit av något jag inte bör äta - och vips så kan jag vara fast i träsket i flera månader......
Men jag ville göra någonting.
Och jag valde att gå en enklare väg - som jag redan kan.
Helst behöver jag för en tid äta NOLL kolhydrater - men det kräver lite mer planering så det får vänta.
Hoppas bara jag fixar det här nu så det inte blir nåt tok igen.......

Just ja. Så var det det där med sömnen också ja.
Hmm...

Får väl säga godnatt nu då!

Förresten: sa jag att jag är NÖJD?


Frid

To face the fear....

För att verkligen strö salt i såren och se sanningen i vitögat,
så stängde jag in mig i ett rum med megastora speglar tillsammans med smala och vältränade människor.
Bara sådär så att jag riktigt riktigt mycket fick se hur illa det är.
Jag har hela tiden vetat, men inte tittat sååå noga.
Har inte orkat möta det jag nu tillslut mött.

Någon som jag inte känner igen.
Någon som jag absolut inte är bekväm med.
Någon som i varje sekund under 55 minuters "Latinodans" inte tänkte på något annat än hur förskräckligt det är.
Någon som absolut inte mår bra.
Någon som varje kväll är rädd att aldrig vakna upp mer.

Jag.

Skulle jag själv helt få bestämma över mitt liv just nu, utan att behöva tänka på konsekvenser, så skulle jag helt sonika stänga in mig själv i ett år och inte visa mig för någon.
Så jävla fucking illa är det.

Och för er som inte förstår hur det kan ha gått så åt fanders långt, vill jag att ska läsa det här:

http://stureplan.se/bloggar/bloggkommentatorerna/2011/02/25/jag-springer-jublande-till-lchf-korset


Det kallas sockerberoende.
Och eftersom alla kolhydrater blir socker i formen glukos, så kan det även kallas kolhydratberoende.

Min enda räddning i detta är alltså att inte äta kolhydrater, dvs utesluta dem helt.
I nuläget är beroendet så starkt att inte ens LCHF hjälper.
Jag måste radera min drog genom att äta NCHF, dvs NO Carb High Fat.

Då först kan jag må bättre.

Och snart är den tiden inne.

Behöver även få bort en del av den superstress jag och min kropp lever i just nu genom att flytta till stora huset, träna regelbundet och försöka lösa lite knutar på jobbet.

Känns ändå som om våren kommer bli långt mycket bättre än hösten var.
Hoppas iallafall det.


Frid

Bråk

Var på möte ikväll, med ett gäng föräldrarepresentanter....
Jag hade bjudit in mig själv för att få berätta om hur vi gör vårt bästa för att tillgodose deras barn med bra och god mat.

Jag fick ju skylla mig själv: det blev en sen kväll.....

Hade trixat för att få em att gå ihop:
- morfar hämta på dagis, skjutsa till dansen, hem ge henne mat......
- mormor hämta hos morfar för att skjutsa på skidskola.

Trodde jag skulle vara hemma kl 19.30.
Tänkte att vi iaf kunde få en halvtimme tillsammans innan läggning.
Har lite ångest - för hon åker till sin pappa i morgon.....

Kl 19.45 var jag fortfarande på möte - i Vansbro.

Skyndade mig hem.

Och möts av en megajättesur tjej.
Sur för att hon inte fick ha sitt nya nattlinne (som i min värld verkligen måste tvättas innan det används....ni vet: kemikalier, smuts och färgrester... )
Sur för att hon måste duscha.
Sur.
Sur.
Sur.

Jag gör vad jag kan för att behålla lugnet.
Tänker KOMET KOMET KOMET.... (föräldrautbilningsprogrammet...)
Men gick käpprätt åt h-e...

Jag tappar greppet och blir SUR tillbaka.
Samvetet börjar gnaga.
Jag VILL så gärna ha en bra kväll med henne innan hon somnar.
Jag VILL men jag KAN INTE!

Går därifrån och lämnar en gråtandes, hulkandes liten tjej med Tobias.
Tur att han finns.
För jag orkar inte.
Är stressad över en massa fakturor som jag måste skriva också.
Vet att kvällen blir sen.
Vill inte ha nåt krångel.

Men krångel blir det.
Tårar och ledsamheter.
Och jag blir såååå besviken.
På lilla K - och på mig själv.

Som tur är blir vi sams.
Vi kramas, pussas och gosar.
Men minnet av den misslyckade kvällen, biter sig fast.
Önskar så att jag kunde få en förmiddag med henne i morgon.
Men det är vackert att bita i det sura äpplet och "kasta in" henne på dagis.
För att sedan inte träffa henne på 5 dagar.
Saknar henne redan.....



Puss.

Ett stort lån.

Det finns mycket vi kan låna.

Men faktum är nog, att det viktigaste vi lånar - är våra barn.

Helt på obestämd tid - utan vetskap om när de ska lämnas tillbaka.


....................


Hon ligger där, i sin säng, och jag kan inte få nog av henne.

Har snusat, kramat, varit nära.
Gråtit, pussat och myst.
Hela hjärtat är fyllt till bredden av kärlek.

Jag är så lyckligt lottad som har henne här.
Tankarna finns hos dem som idag går igenom motsatsen...

Idag. I morgon. För alltid.
Smärtan, saknaden och sorgen kommer alltid finnas.

Orkar inte tänka tanken.
Det gör ont och illamåendet är överväldigande.
Kroppen isar till och rädslan står mig upp i halsen.....

Ett lån.
Ett stort sådant.

Gäller att ta tillvara på varje dag.
Att hinna med så mycket som möjligt tillsammans med dom närmsta.

För man vet aldrig...

Man vet tamejfan aldrig när någon plockas härifrån......



Carpe Diem.

Kök och övervåning på gång!

ÖVERVÅNINGEN växer fram =)

KÖKET växer fram =)

Frid!