Plågosam evighetslång dag.

Hela dagen har jag förföljts av meningen hon sa igår.
För mig är den så stark.
Och den gör så ont.
Samtidigt som den värmer mitt hjärta.
Egentligen är det en enorm kärleksförklaring till mig från min dotter.
Men när jag tolkar orden ordagrant, så blir det så sorgligt....

Har gråtit flera gånger idag.
Varje gång jag tänkt på det hon sa, eller när jag försökt berättat för någon...
Då har tårarna kommit.
Som tur är kan jag skylla på att jag är gravid och har en massa konstiga hormoner som gör mig känslig.
Men förmodligen hade jag reagerat lika i normalt tillstånd också....

"Om du dör mamma, så följer jag med dig..."

Lilla lilla vän...
Är redan medveten om att jag i så fall inte skulle vara vid hennes sida mer.
Att jag skulle vara borta.
För alltid.
Därför ville hon följa med mig.
In i döden.
Så att vi kunde fortsätta vara tillsammans.
Hon och jag........

Självklart vet jag att jag "plågar" mig själv när jag tar det så "djupt"...
Kanske överdriver jag och övertolkar....
Men än en gång: I´M PREGNANT!!!!!! ;-)

Hur som helst så var dagen mest en plåga.
Ville bara klockan skulle bli 16.30 så jag fick hämta henne.
Skyndar mig in på fritids och möts av....
- Men ÅÅÅÅHHHHHH!!! VARFÖR kommer du NU???
- Jag vill ju MÅLA!!
Det gjorde mig ändå glad.
Inga sorger där inte.
Hon är trygg i att jag finns och att jag älskar henne.
Hon är inte i närheten av dödsrädslan som jag själv har.
Det är bra.
Gårdagen var ett sätt för henne att säga att hon älskar mig.
Det är DET jag ska tänka nästa gång tårarna börjar trilla....

Dock skulle jag på riktigt behöva någon hjälp för min rädsla för att hon ska dö.
Eller att jag dör utan att fått se hur hennes liv blir.
Att inte finnas där.
Att inte få vara hennes mamma.
Att inte få vara nära......

Måste ta tag i det här så min förlamande skräck ger sig vika.
Så jag på riktigt kan njuta av att hon finns - och att livet är här och nu.
Inte ta tillvara på tiden med henne för att jag är rädd för döden.
Utan för att jag vill känna LIVET.

Frid!