Ont i hjärtat.....

Ringer till en god vän. Mina tårar börjar rinna och jag svamlar. Det var inte meningen att börja gråta men när jag hörde hennes röst, och jag vet det jag vet - så försvann den starka jag.....Ville ju trösta - och inte bli tröstad.....

Hon är på väg till Sjukhuset med hennes dotter då hon har feber igen..... Och är trött. Och har ont. Och är rädd.
Hon har precis fått sista behandlingen mot sin cancer. Och att hon nu ofta haft feber skrämmer och oroar. Kanske är det lugnt men ....kanske inte.....

Känner så för min vän som tvingas gå igenom det här. Förstår att hon gör saker som hon egentligen inte orkar eller klarar av. Men när det är ens barn så gör man ju självklart det som krävs. Men jag undrar vad som händer om man helt enkelt inte orkar. Om man säger NEJ - jag KLARAR INTE det här längre. Skulle det accepteras? Skulle samhället kunna hjälpa då? Vad händer med ett cancersjukt barn om föräldrarna kraschar? Precis som många människor kraschar för mindre än en livshotande sjukdom - så måste det ju finnas dem som kraschar av att ens älskade barn är sjukt?
Och som sagt - finns det något skyddsnät? Och någon hjälp att få?
Snart måste hon förmodligen ut i arbetslivet igen -med hela kroppen full av rädsla och ett inre kaos.... För i försäkringskassans ögon - så är det ju inte HON som är sjuk och alltså fullt redo att jobba igen... Stackars stackars.....

Lilla K saknar sin vän. Hon har inte varit på dagis sen i maj. Vi har dock sett till att träffas då och då så dom inte "glömmer bort" varandra. Lilla K frågar ofta hur det är med hennes vän. Första gången de träffades efter att håret ramlat av, stod dom bara och kollade på varandra. Men efter en stund var allt som vanligt och dom lekte som om inget var förändrat. Barn är underbara.