Ledsen mamma....

Har en dotter som sitter in sin säng och gråter. Hon är arg. Och jag är ledsen.
Försöker vara en klok och förnuftig mamma - försöker verkligen så gott jag kan.
Jag kämpar hårt för att inte ta åt mig personligen av det hon säger.
Försöker förstå. Vänder och vrider, försöker hitta ord som inte sårar eller skuldbelägger henne. Försöker hitta frågor som är förnuftiga. Försöker sätta mig in i hennes ilska för att kunna hjälpa henne ur den.
Försöker.
Men jag vet inte om det går så bra....
Gör ont.
Det gör så ont att hon har dom utbrotten, är så rädd att det är vår separation, det dubbla boendet, och att vi hittat nya respektive, som gör henne ledsen och arg.
Vet ju själv hur det är att känna sig "mittemellan" två familjer....

Nu har det gått en timme sedan ovanstående rader, och vi är sams igen.

Hon har haft flera utbrott sen jag hämtade henne 12.30 idag.
Massor av "NEJ!!! NEJ!!! NEJ!!"
Massor av "NÄ NÄ NÄ!!!!!"
"Jag VILL inte!!!"
Ikväll har hon slagit mot mig, och tittat på mig som om hon hatade mig.
"JAG VILL INTE VARA HÄR!!"
"JAG VILL INTE VARA MED DIG!!"
"JAG SKA ALDRIG VARA HÄR IGEN!!"
"JAG SKA FLYTTA."
"JAG VILL VARA HOS PAPPA!!"
"GÅ HÄRIFRÅN!!"

Jag har handlat så bestämt jag kunnat. Först gett henne möjligheten att göra det jag säger själv. Tjatat flera gånger, men möts av NEJ!. Sen varnat att om hon inte gör det, så måste jag göra det. Säger att jag räknar till 3 och om hon inte gjort det då, så gör JAG det.
Har lyft henne till badrummet. Har lyft henne därifrån.
Skrikandes och sparkandes. I rent vansinne.

Hon satt där i sitt hörn i rummet, och skrek åt mig att jag skulle gå.
Hon fyller 5 i augusti.
Men hon hade nog lika gärna kunnat vara 15.
Tänkte att det här är nog bara början av alla vredesutbrott och sammandrabbningar vi kommer ha. Frågan är hur mycket som hör till åldern, och hur mycket som hör till separationen.
Det är jobbigt att leva i 2 familjer, det tar på krafterna att ställa om. Tro mig, jag vet....
Och idag är det bytesdag.
Självklart kan det ha med det att göra.
Men kanske inte....
Jag vet inte....

Min lilla tjej, mitt allt, satt där i sitt hörn.
Så full av ilska.
Och jag satt där i hennes säng.
Så full av oro och sorg.
Försökte hjälpa henne att övervinna stoltheten och komma till mig.
Försökte väga varje ord så att jag inte skulle göra den redan upprörda tjejen mer ledsen.
Vill inte skuldbelägga henne.
Vill inte att hon ska känna sig övergiven.

Överöste henne med kärlek medans jag berättade att jag älskade henne oavsett.
Och att jag hade full förståelse för att hon längtade efter sin pappa, men att vi tillsammans har bestämt att hon ska bo hos oss båda.
Föreslog att vi skulle ringa honom, men möttes av ett "NEJ!!"

Försökte tänka på att inte lämna henne där i sin ilska. Vill ju att hon ska känna att jag inte lämnar henne direkt hon blir arg eller ledsen. Vill att hon ska känna att jag alltid alltid finns där och älskar henne ohämmat.

Hon provade att "fly" flera gånger. Och på så sätt ta kommandot och kontrollen. Hittade hela tiden nåt annat att bestämma över. "Jag vill inte ha DEN pyamasen". "Jag tänker INTE äta frukost i morgon".
Försökte inte ge henne de möjligheterna att "smita undan". Höll fast i det jag sagt.....

Och mitt i allt var det kaos i mitt huvud. Känslorna flödade och pendlade mellan förtvivlan, sorg, panik, kaos, skuld - och ångest.
Ångest över att inte veta vad som är rätt och fel. Vad jag ska säga och HUR jag ska säga det. Vad jag ska göra och HUR jag ska göra det.
Är så glad att jag har T - han hjälper och stöttar mig i det jag gör. Minns en tid för inte så längesen då jag var själv med ALLT. Är så tacksam över att den perioden är över.

Vi blev sams tillslut.
Vi låg där i sängen och dom små händerna letade sig runt min hals.
Kände hur kärleken till henne flödade.
Tårarna brände bakom ögonlocken.
Vi sa godnatt och jag gick ut ur rummet.

Hon ropade på mig och sa:
"mamma..........
- du är bäst"

Mitt hjärta svämmar över.