Tisdagar är värst!

Rastlösheten är ett faktum.
Tittar på klockan.
Går en sväng, hämtar vatten.
Tittar på klockan.
Jobbar.
Tittar på klockan.
Jobbar.
Vill bara att jobbdagen ska ta slut.
Vill bara åka hem.
Längtar
Längtar
Längtar.

Tisdagarna är värst, då när det närmar sig.
Vill krama, snusa, pussa, titta, prata och bara vara henne nära......

Önskar så att jag hade möjlighet att vara hemma en dag i veckan med henne.
Men det går inte.
Har inte en endaste fullbetald föräldradag kvar.
Dom gick åt i rasande fart då... när jag flyttade från lilla K´s pappa.
Hade inget annat val än att ta ut många dagar.
Vet att jag inte hade något annat val för att klara av föräldraledigheten som nyseparerad, ensamstående mamma.
Men såhär i efterhand, när längtan och saknaden är som värst, så känns det surt.
Dessutom så är det nu som hennes medvetenhet gör att hon i stort sett dagligen ber om att endera få vara hemma med mig hela dagen, eller att jag ska komma och hämta tidigare, eller att vi ska åka och lämna efter frukost istället för innan. Hon ber mig alltså om att inte behöva vara på dagis mellan 7.15 - 17.15.
Jag vet att hon inte vantrivs där - hon älskar dagis! Men det betyder ju inte att hon inte vill vara där kortare dagar.....

Men hur det nu än är, så är hon iallafall här nu.
Lilla skruttan.
Har längtat så.....
Nu har vi många dygn tillsammans innan det blir dags igen...
Och det känns skönt i ett mammahjärta.

Frid