1 dm från....katastrof?

Klumpen i magen vill inte försvinna.
Det kunde ha gått åt helvete.
Och där någonstans inser jag än en gång hur skört ett liv är,
hur lätt det är att olyckor inträffar.

Olyckor kan gå bra.
men också jävligt dåligt.

Idag gick det bra.
Och jag tackar gudarna för det från djupet av mitt hjärta.
Tack.

Så många OM eller OM INTE....

Om han inte hade varit trött,
så hade vi aldrig lagt honom i vagnen.
Om inte åkpåsen var urtagen,
så hade jag inte tagit ur insatsen och lagt dit fårfällen istället.
Om vi hade vänt vagnen åt andra hållet,
så hade det inte hänt.
Om inte fotstödet åkt ner,
så kanske det hade bromsat honom.

Men nu blev det så,
att pojken som låg i vagnen gled ur och ramlade på backen.
Med huvudet 1 dm från kantiga stenhällar med vassa kanter som hade kunna spräckt hans lilla huvud.
Hade den lilla kroppens rygg träffat kanten på stenen, så hade han kanske blivit förlamad.

Vår Elton hade kunna dött.
Eller annars hade det kunna gått bra.

Jag vet inte.
Men jag ser händelsen om och om igen, hur jag ser att alla filtar glider ur vagnen och hur jag däremellan skymtar en blå overall.
När han landat på backen så ser jag honom inte, för han är skymd av stenhällen som är som en klippa ovanför honom.
Han börjar omedelbart skrika och pappan och farfarn hjälps åt att lyfta upp honom.
Jag står helt förstenad.
Börjar tänka.
Börjar förstå......
Det var så nära.

Och tårarna kommer och skräcken sätter sina klor i hela min kropp och tankarna snurrar.
Och klumpen i magen vill inte försvinna.




Var rädda om varandra.
Och om dig själv.

Frid