Missed abortion*

Runt om kring mig har jag jag haft vänner/släktingar som fått missfall... Både tidigt i graviditeten och senare. Men oavsett i vilken vecka så har jag tänkt: "Hur fixar dom det?""Hur orkar dom stå upp, och hur orkar dom leva utan att gråta ihjäl sig?" Det har alltid känts som om jag - om jag hamnat i samma situation - helt och totalt skulle gå under. Att livet skulle dras till sin spets, att mina dagar skulle vara en plåga och mina nätter en lång mardröm. Tårar, sorg och enorm smärta.

"Jag ser ingen normal graviditet här"
"Jag ser heller inget hjärta som slår"

Det var så hon sa idag, Läkaren.

Inget liv utan ett dött foster.
Ett foster som troligen dött i v 6-7.

Men kroppen har inte visat något förräns i lördags...dvs i slutet av v11..... 5 veckor senare....
Lite lite blod, men brunt.
Brunt = inte så mkt att oroa sig för.... sägs det.
Även på inskrivningen igår, så blev vi lugnade.
Och allt kändes så otroligt bra!
Kände mig så lyckligt lottad över mitt liv.
Och kände sån glädje över att vi tillsammans skulle få det barn vi önskat och längtar efter...

1 timme efter inskrivningen, började det blöda med rött blod.
Och har så fortsatt.
Ringde MVC omg, som ringde upp i morse.
Hon sa att jag kunde ringa gyn i Mora.
Fick en tid kl 14.30.

Olustigt och nervöst.
Pendling mellan känslor.
Ibland "det är nog lugnt"
Ibland "fan det har gått på tok"

Och svaret blev ju det sista.....
Ofattbart, tomt, snopet......

Så här sitter jag nu, och går igenom en av de mardrömmar jag fasat för:
Att ha ett dött foster i magen.
Inget liv, bara dött....
Inget som spirar och växer.
Ingen bäbis, inget barn....

Jag fascineras så av kroppen.
Att vi klarar av det mesta, när vi väl tvingas gå igenom det.
Bara tanken på att jag skulle behöva gå igenom det här, gjorde tidigare så ont att jag knappt kunde andas.
Och nu går jag igenom det utan att bryta ihop. Utan att gråta konstant. Utan att stirra in i en vägg och undra "varför"......
VET ju varför.....
Naturen har sin egen lag och gör såhär för att fostret aldrig hade haft en chans till ett bra liv. Någonting var fel, någonting fungerade inte som det skulle.....
Så någonstans mitt i kaoset är jag tacksam över att kroppen fungerar som sig bör i sådana här situationer... tänker ju på vad som hade kunnat bli om graviditeten fortlöpt i några veckor till.....

Så i morgon ska jag in på skrapning.
JAG ska in och ta bort resterna av det som skulle bli vår kärleksbäbis.
Såklart att jag är ledsen...... VI är ledsna....

Men vi vet att vi kan - och DET är en gåva i sig.
Vi får låta det här smälta lite, sen försöker vi igen....

Tag hand om varandra.

Frid

---------------
*Fördröjt missfall (missed abortion)

Ibland dör fostret utan att kroppen reagerar med att stöta det ifrån sig. Det kallas fördröjt missfall eller missed abortion. Ibland kan fostret ha varit dött i flera veckor innan kvinnan får någon form av symtom, och det är inte ovanligt att man fortsätter att känna sig gravid. Förr eller senare stöter dock kroppen ifrån sig fostret. Ibland upptäcks det döda fostret vid den rutinmässiga ultraljudsundersökningen. Det kan vara ett mycket tungt besked att få när det inte funnits några tecken på att allt inte är som det ska.