Saknad och oro

Hon fattas mig, min tjej.
Varje dag.
Mer eller mindre.
Alltid finns en saknad och en känsla av.... tomhet.
Ibland bara diffust, men ibland alldeles oerhört starkt.
Ser hennes små kläder lite varstans och andra spår av att hon finns - någon annanstans men inte här.... just nu....
Vissa dagar passerar det mig obemärkt, men vissa dagar fylls mina ögon av tårar...
Lilla skruttan♥
Mammas gofis♥
Saknar så......
Tänker att just nu ligger hon där i sin säng, förmodligen med pyjamaströjan uppskruvad runt magen. Men jag kan inte gå och rätta till den.
Blir jag orolig om hon andas, så kan jag inte gå och höra hennes andetag.
Drömmer hon och är rädd på natten, så kan jag inte gå och trösta henne......
För hon är inte hos mig just nu.
Det smärtar och gör ont att så mycket av hennes liv är oåtkomligt.
Jag kan inget göra.
Jag är maktlös....
Veckan hon inte är hos mig ligger hennes liv helt i andras händer.
Kan bara vara här och hoppas allt går bra.
Kan bara hoppas att att allt runt henne är säkrat så mycket det går.
Kan bara hoppas att människor runt om henne ser efter henne så inget händer.
Kan bara hoppas......

När jag lämnade henne i Lima i fredags, var hon i fullt ös och lekte med sina kusiner.
När jag åkt en mil på väg hemåt igen så isade det till i kroppen när jag insåg att jag aldrig gav henne en hejdåkram.
Vände aldrig och tänkte att jag får sluta vara så nojjig.
Men det vägrar släppa taget om mig.
Det gnager och skapar en rädsla.
En rädsla att hon ska dö ifrån mig utan att jag har fått ge henne den där kramen.
Är så rädd att aldrig få träffa henne igen.
Vet att jag kanske är extrem - men det är så jag känner. I mitt hjärta. Alltid.
Lilla skruttan♥
Mammas gofis.♥
Saknar så......

Frid