Tjockis
Ni som har fått barn - kommer ni ihåg känslan av otymplighet när ni var i v 39-40?
ALLT kändes tungt och orörligt....
Längtan att få bli "normal" igen var påtaglig varje dag, för magen och alla extrakilon var i vägen hela tiden....
När jag skrevs in på BB i vecka 39 + 2, vägde jag 88 kg. Då hade jag under min graviditet gått upp totalt 20 kg.
Efter 1 vecka hade jag gått ner 10 kg och nu efter snart 5 år så........ har jag gått upp 10 kg....
Ja du läste rätt.........
I dagsläget väger jag lika mycket ogravid som när jag gått en full graviditet.
Sorgligt.
Men det är också helt sjukt att tänka på att när jag vägde 68 när jag blev gravid, tyckte jag att jag redan då var överjävligt tjock.
Och nu väger jag 20 kg till.......
Mycket för knän, rygg och psyke att bära - varje dag......
Och jobbigt att varje dag se gravid ut - utan att vara det.
Och svårt att få kläderna att sitta bra på kroppen.
Faktiskt svårt att få kläderna att sitta FAST på kroppen. Byxor glider ner, tröjor åker upp, skärp skär in i magen.
Avskyr numera kläder, för inget sitter som jag vill.
Värdelöst.
TÄNK om jag nu hade vägt de 68 kg som jag gjorde 2004 - då hade jag varit överlycklig! Men det tragiska i det hela är ju DÅ var dessa kilon ångest för mig, för jag ville väga 60.......
Och nu har jag ytterligare 20 kg att må dåligt över.......
Och TÄNK om jag om 5 år väger 108 kg, med en längtan efter att "bara" väga 88 som jag gör nu.....
TÄNK om jag kunde lära mig att leva mer i nuet.
Inte gräma mig över saker som hänt tidigare.
Och inte fasa för eller tänka alltför ofta på framtiden.
Utan helt enkelt ta vara på dagarna som är just NU.
Eller som Mia Törnblom säger:
"- Om man står med ena foten i gårdagen och andra foten i framtiden, så pissar man på nuet"
Nä nu ska 88 kg jag gå och sova.
Frid
Etiketter: me myself and I
upplagd av mobykulla @ juni 14, 2010
5 kommentarer
5 kommentarer:
Jag kommer å väl ihåg den känslan. Har varit med om den 3 gånger;-) Och jag har ALFRIG lyckats gått ner alla kilo förrens jag varit gravid igen. När jag och Jonas träffades för 9 år sedan vägde jag 26 kilo mindre än vad jhag gör idag. Jag skulle åtminstånde vilja gå ner 15 kilo för att "trivas". Vet att jag kommer att få kämpa.... Varför ska det vara så orättvist att "vissa" ska ha det så lätt att lägga på sig:-(
Men vet du att vi är fina för det, även om vi är lite mulliga!!!
Ha en mysig tisdag!!!
Stor kram K
Visst är det så, att man sällan är nöjd. Jag har varit ganska stabil i vikten hela livet men alltid haft samma tanke... om jag kunde vara liiite smalare. För 5 år sen hade jag en släng av ätstörningar. Kotor o. ben stod rakt ut, mådde dåligt fysiskt o. psykiskt. Men t.o.m då var jag inte helt nöjd, så sjukt är det. Jag kommer aldrig att kunna bli så smal igen, och skulle inte behöva vara det heller. Men minnen hur man såg ut är svåra att förtränga. Det är en sjuk värld vi lever i. Kanske är vi hjärntvättade av felaktiga "skönhets ideal"?
Jag kommer ihåg känslan, nästan allt var jobbigt! Lovade mig själv att aldrig bli så överviktig, men det är lätt att "släppa" på sina löften :)
En tanke som jag inte kan få ut ur mitt huvud utan bara måste släppa ut (duckar samtidigt, aj aj vet att du antagligen blir jättearg) är huruvida din valda dietväg verkligen är rätt för dig?!
Jag VET att det är toppen för väldigt många, men jag VET också att vi alla är olika och våra kroppar fungerar på så olika sätt. Även jag har som du vet levt alldeles för många år i "bantningsträsket" men jag har med tiden lärt mig ganska bra hur min kropp hanterar olika livsmedel.
Anledningen till min tanke är att jag träffade dig för dryga två år sedan, då var du glad, normalviktig och välmående. Du hade precis köpt Skaldemans bok och pratade om hur inspirerad du kände dig över lågkolhydratkost etc. Och så har du sedan dess talat varmt om din övertygelse kring detta etc (och jag håller med dig till stor del, denna livsstil fungerar väldigt bra för mig). Men istället för att bli friskare, smalare och må bättre av detta, upplever jag nästan som att denna diet för dig har fungerat precis tvärtom! Detta eftersom du under dessa två år stadigt gått upp ännu mer och idag mår ännu sämre över vikten och annat.
Eftersom vi träffas så sällan har jag ju naturligtvis ingen aning om hur det kanske hade varit om du INTE hade försökt att leva enligt LCHF, men jag kan inte bara undgå att tänka att "i samband med att du slog dig in på den banan, har det istället gått precis åt andra hållet"!?
Sen är min fasta övertygelse att vi ALDRIG kan bli smalare om vi fortfarande dagligen äter mycket mer energi än vad vi förbrukar. Så att äta vispgrädde, smör & ost till frukost kan i min värld aldrig funka om syftet är att gå ner i vikt. Sorry.
Och förlåt min vän! Jag skriver inte detta inlägg för att vara elak! Men huvudlinjen på denna blogg är din vikt och LCHF, så då hoppas jag att du kan hantera kommentarer. Även om du antagligen kan uppfatta det som hårt, så är det ändå i all välmening. Jag vill att du ska må bra och se all kärlek och glädje som finns runt omkring dig.
Kram A-S
Men snälla F!! Tänk om DU kunde lära dig att vi andra INTE bryr oss om hur mkt du väger eller hur du ser ut! Du är FIN i mina ögon. Blir så ledsen när jag läser detta... Förstår samtidigt att DU inte mår bra av att se ut så här, men försök att tänka på att du har många runt omkring dig som ÄLSKAR DIG, oavsett hur du ser ut.
Försök att tänka på detta, för jag kan inte tro att det gör det lättare att gå ner i vikt om du inte mår bra i dig själv heller.
Jag har faktiskt tagit mig i kragen nu och börjat träna, men kanske är väldigt lätt för mig nu då jag ändå är hemma om dagarna med J. Men passar på nu och har med mig henne när jag tränar, kanske blir annat när man jobbar och inte finns tid till det då! Men de visar sig.
Det jag ville säga var att JAG tycker om DIG som du är! <3
KRAM H
Äppelblomman:
Visst är vi fina - även om vi är mulliga =)
Och för din del så... har du fått 3 barn på ganska kort tid.... Så kanske kommer kilorna försvinna framöver... Kram!
Matilda:
Ja visst är det märkligt att man inte kan acceptera sig själv i större utsträckning... Undrar om någon någonsin är nöjd...?
Kram!
Ann-Sofie:
Inte blir jag arg för dina frågor, tycker snarare det är sunt att jag får dom så jag kan få tänka till en stund.....
När jag vänt och vridit på din fråga så.... Jo, jag är helt säker på att det är LCHF som min kropp mår bäst av. Anser fortfarande att det är kolhydraterna som leder mig i fördärvet. Jag har allt för många gånger trott att jag fixar äta "normalt" med kolhydrater, men för min del spårar det alltid ur totalt..... Det är endast med LCHF som jag kan slappna av, äta och bli MÄTT, och känna normal hunger.
Därmemot behöver jag se över VARFÖR jag inte klarar av att leva med LCHF utan alltid trillar dit.... och till det har jag många förklaringar....... (bla sockerberoende, STRESS och brist på motion)
Kommer skriva om det i ett inlägg så småningom.
Förövrigt gratulerar jag dig och gläds åt att du hittat rätt i dina val av mat. Förstår att det är en befrielse och en jättehärlig känsla!
Och du.. jag vet att du bara vill mig väl. Kram...
H:
Du är snäll du.....=)
Men visst har du rätt: jag har många runt omkring mig som älskar mig oavsett....
Men det ÄR jobbigt att inte känna igen sig själv....
Kul att du kommit igång med träningen! Förstår att det känns härligt!
Kram
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida