Gruvsamt...... :-/

Fick byta tid.

Mora idag för ultraljud.

Förmodligen skrapning i morgon.

Skönt då är det avklarat innan jul.

Börja om från början.

Nya friska tag.

Hej å hå kämpa på.

*suck*

Ärligt talat......:

JAG TYCKER DET HÄR ÄR SKIT!!!

Märkligt provsvar... :-/

Trodde ju att hon Rut Hermansson som undersökte mig igår,
skulle ringa mig i morse....
Jag ville ju veta hur mina HCG-prover såg ut.

Men tydligen så är mitt fall inte lika viktigt för henne som för mig.
För hon var ledig.
Och jag tänker: varför ringde hon inte går då, som hon sa? När hon nu inte skulle vara där idag.....

Ringde dem istället, som ringde upp på em.
Pratade med en gullig barnmorska.
Jag förklarade, hon kollade provsvaren, men bad att få återkomma så att en läkare skulle kolla på det.

När hon ringde lät det såhär:
- Ja nu har läkaren kollat på provsvaren. Och läkaren säger att provsvaren ser helt normala ut!
- NORMALA???? VADDÅ NORMALA? DET KAN VÄL INTE VARA NORMALT NÄR INTE FOSTRET SYNTES SOM DET SKA??? ULTRALJUDET VAR JU INTE OK!!
-Öhh... nähej... var det inte?
-Jamen har ni inte kollat igenom min journal? Har ni inte sett kortet från ultraljudet?
-svammel svammel....

Den dära Rut Hermansson ska ringa mig i morgon bitti. Och jag har försäkrat mig om att hon blir påmind genom lapp på skrivbordet, mail och personlig kontakt. Och jag vet att dom börjar jobbet kl 7.30.

Just nu fattar jag ingenting.
Är mest sur över att få höra ordet normalt när det igår var onormalt.
Blir irriterad att det tydligen inte är någon kommunikation eller genomgång av journaler innan de ger ett svar.

Nåväl.

Tydligen blir det en fortsättning.



Frid

Känslokall

Känner inget.
Bara tomhet.
Och ilska.

Känns som om allt händer bredvid mig.
Inte inuti mig.

Gråter åt alla andras sorger.
Men kan inte gråta för min egen.

Var på ultraljud idag.
Är i vecka 8.
Ville känna mig säger på att allt är ok innan jag känner glädje.

Men allt var inte ok.
Inte nu heller.

Livmodern har växt och gulesäcken finns där.
Men inget foster som syntes så tydligt som det borde.....

Så det blir väl skrapning igen då.

Jävla förbannade skit.

Och min vän säger att jag är helt normal som inte känner något.
Att min sorg är "bortdomnad".
Att själen har gett mig "bedövningsmedel" för att orka gå igenom det här.

För den här känslokalla, likgiltiga människan är inte jag.

Känns som jag har stängt av.
Som om jag iaktar men inte deltar.

Är så trött så trött.
Vill lägga mig och sova.
Sova flera dygn.

Och vänta på att kraften återvänder.

Sen får vi försöka igen.

Misslyckas det på 3:e försöket, så blir det en utredning.

Krama era barn extra mycket idag.
Dom är ett mirakel.


Frid

Att älska sig själv... är många dåliga på

Det är lustigt, det där...

.....att möta människor, som i min värld alltid varit något extra. Har sett dem på håll och tyckt de varit sååå fina, snygga, smala.... Eller pratat med några som alltid i min värld varit så otroligt pålästa, kunniga och karismatiska.....

.... och inse att så många av dem är urusla på att förstå sina egna goda egenskaper eller hur fina dom är.

I helgen har jag mött flera stycken som istället delat med sig av alla "fel" de upplever att de har.
Precis som jag gör.

Visst är det sorgligt?
Har liksom inte tänkt på det i samma utsträckning när det gäller mig själv.
Men det blir så tydligt när andra beter sig likadant.

Tänkte att världen nog skulle vara så mycket enklare om människor är snälla mot sig själva. Vet iallafall att MITT liv skulle bli så mycket bättre.
Så jag övar på det.

Men vad beror det här fenomenet på?
Varför älskar vi inte oss själva?
Har det med jantelagen?
Eller obefintlig självkänsla?

Och hur gör vi för att inte föra över det här på våra egna barn?
Anser att det är en stor och viktig fråga.

Kan ju säga att den föräldrautbildning vi går, dvs kometprogrammet som erbjöds alla föräldrar till barn mellan 3-11 år, är suverän.
Jag känner mig redan efter 2 ggr mycket tryggare i min föräldraroll och vissa förändringar vi gjort här hemma har gett omedelbart resultat. Känner mig så glad att vi hoppade på det här.
Men förundras samtidigt att vi bara är 7 familjer. SJU FAMILJER av ALLA som har barn mellan 3-11 år..... det är ganska så många som har valt att INTE gå.
Tycker det är exra märkligt då jag upplever det som om det är otroligt många föräldrar som känner sig osäkra, frustrerade och stressade när det gäller barnen.
Men kanske blir det fler utbildningstillfällen till våren. Hoppas det. Och hoppas då att måååånga fler anmäler sig.

Nu dax för bokföring i Visma.
(Whish me luck...) :-/


Frid

Om sockerberoendet.

Säger bara SOCKERBOMBEN av Bitten Jonsson

Önskar att ALLA läser den.

Kanske fler överviktiga kan få förklaring till sitt egna beteende.
Kanske icke överviktiga skulle få en förklaring varför det inte är så enkelt att "ta tag i övervikten".....
Kanske fler förstår skadan i socker och kolhydrater.
Kanske fler förstår varför en del väljer att utesluta/minska på kolhydraterna.

Det kan handla om ett beroende.
En medfödd kemisk obalans.
En medfödd annorlunda hjärnkemi.

"En del människor kan aldrig tacka nej till efterrätter, godis eller alkohol. Är du kanske en av dem? Då kan du vara känslig för socker.
Många överviktiga och jojobantare hör hit. Men även normalviktiga och underviktiga. Sockerberoendet har inte med vikt att göra. Mångas kroppar skriker efter socker. Orsaken är att de reagerar helt annorlunda än andra på den här sortens mat, den ger inte bara mättnad utan också ett fysiskt och psykiskt välbefinnande.. Och den känslan vill kroppen åt, igen och igen. Men det har ingenting med dålig karaktär att göra. Suget efter socker handlar helt enkelt om hjärnans kemi. En människa som blir beroende har en medfödd annorlunda hjärnkemi:
- För lite serotonin.
- För lite betaendorfin
- För lite dopamin och katekolaminer "

"Är du bara sockerkänslig, så GRATTIS!"
Är du sockerkänslig och en beroendeperson så har du en kronisk sjukdom att lära dig leva med"


Fortsättning följer.


Frid

Utan tjockångest.

5 dagar av frihet.
5 dagar av lugn.
5 dagar utan ångest.

Tänk vad nya kläder kan göra.
Kläder i rätt storlek.
Jeans som inte ramlar ner.

För första gången i mitt liv, handlade jag på rätt avdelning.
En avdelning där inte kläderna har XXXXXL, utan endast Small, Medium, Large.
Min storlek där är Small.
Psykologiskt är det en befrielse även om jag vet hur läget är.
Small är egentligen 44/46.
Och när jag nu ändå har insikten i hur jag ser ut, är det ju lika bra att köpa kläder som passar.
Äntligen har jag varit snäll mot mig själv.

Glädjande är också att många affärer har pluskläder. Och många affärer har ett mode där kläderna i sig är stora. Så med mig hem hade jag
* "normala" kläder i stl Medium, Large, XL och XXL
* pluskläder i stl Small.
Snacka om ett skapligt intervall!! ;-)

Sen är det ju ännu mer lyckat att jag kan köpa fina kläder av mig själv =) =) =)
Blingo har kläder som passar mig.
Bl.a. har jag idag fått hem den här klänningen som är huuuuuur fin som helst!
NÖJD!!
Och STOLT över att sälja så fina ekologiska kläder.

Nu dax för sängen.

Frid

STÄLLA OM!! - IGEN!!! (JIPPIE!!!)

Just nu är det lite konstigt i mitt huvud.
Försöker att förstå det hon sa idag, hon från kvinnokliniken.
Hann aldrig ringa och fråga om remissen - hon ringde mig istället.

"Misstanken om druvbörd är avskriven"

VAAAAA??????????

Jo det är sant.
Ska bara få det bekräftat genom ett blodprov att HCG värdet är nere på noll.....

Patologerna hade gått djupare i sina analyser och kommit fram till att det inte var någon druvbörd.

Shit alltså.
Snacka om att kastas mellan hopp och förtvivlan....

MEN VI ÄR SÅKLART JÄTTEGLADA! Självklart över att det är "fritt fram" för bäbis redan nu. Men framförallt att den där risken som finns för framtida tumör inte känns lika aktuell nu som innan. PHU. Så himla skönt.....

Ang remissen så undrade hon när jag skulle ta ett prov. Tja, sa jag... jag väntar på remissen ännu. VA?? sa hon... Vad konstigt för jag skickade den direkt.

När jag kom hem låg den i postlådan.
Skickat med B-post.
Var det smart i ett sånt här läge?
Inte enligt mig iallafall.....

Nu ska jag skrapa lite TRISS lotter.
Känns som om jag har flyt idag =)

Frid

Fan.

Ingen remiss i dag heller....

*sur*

Vill ju få det här ur världen - åtminstone det första provet så vi vet om det handlar om 4 eller 6 månader.... eller ännu längre?

Jaja... får väl ta och ringa kvinnokliniken i morgon då... Och tjata lite.. :-/


Nu dax för sängen.
Lång dag i morgon igen.


Frid

Tänk om......

Kan inte släppa tanke på att jag valde skrapning när läkaren gav mig fler alternativ när det konstaterats att fostret inte levde...

Helst av allt hade dom velat att jag tog tabletterna som framkallar ett missfall. Dom anser att det är det mest naturliga och det som "skadar" kroppen minst. Det hade inneburit att jag åkt hem, tagit tabletterna - och låtit det som fanns där inne helt enkelt bara åka ner i toan.

Och då hade dom ju aldrig kunnat skicka in det på analys.
Och vi hade aldrig fått diagnosen "misstanke om druvbörd"
Och jag hade inte behövt gå och ta blodprov.
Och vi hade inte fått graviditetsförbud i mer än ett halvår....

Vad tusan hade då hänt om jag blivit gravid direkt? Typ nu?
INGEN hade ju haft koll på den misstänkta druvbörden och vad som skulle kunna bli av det framöver.....

Är såhär i efterhand så glad att jag gjorde det val jag gjorde.

Än en gång kan jag tro att det finns en mening med allt.

Ang mitt MA och den misstänkta druvbörden, har jag dock inte sett meningen än. Men kanske...... kanske får vi se det i framtiden.


Frid

Ja.. vad kan man säga...?

Har försökt läst mig till vad druvbörd/mola innebär. Känns ju... sådär.....
Såhär skrivs på ett forum:

---------------------------------------------------------

Druvbörd eller mola hydatidosa som det heter på läkarspråk är mycket sällsynt i Sverige men är något vanligare bland den fattiga befolkningen i u-länder. Efter 5-7 veckors graviditet tillbakabildas fostret och istället bildas en klase med vätskefyllda blåsor, därav ordet druvbörd. Vid partiell druvbörd beroende på ett skadat, befruktat ägg kan ett icke livsdugligt foster ibland påvisas under de första 8-9 fosterveckorna. Pga att moderkakan är intakt fortsätter gulkroppshormon att produceras och på så vis fortskrider graviditeten som vanligt. Ibland upptäcks druvbörden av att kvinnan börjar blöda och uppsöker sjukvård men oftast är det ett rutinultraljud som ställer diagnosen. Livmodern är oftast större än vad den skulle ha varit i samma vecka vid en vanlig graviditet och halten av graviditetshormonet Hcg är högre. Man utför alltid skrapning eller sugning för att ta bort druvbörden. Läkaren sjukskriver 1-5 veckor beroende på vilket ingrepp som gjorts och hur kvinnan mår.

Eftersom druvbörd är en form av tumör som kan ge upphov till elakartade tumörer så måste man gå på täta kontroller länge efteråt. I ca 15% av fallen så utvecklas druvbörden till invasiv mola och hos 2-3% till koriokorcinom, som båda är maligna tillstånd. Vid koriokorcinom måste man få cellgiftsbehandling och över 90% av kvinnorna som behandlas botas.

Efter konstaterad druvbörd och skrapning sker kontrollerna var annan vecka och då mäts bland annat att Hcg-halten minskar. Efter ca 8 veckor så bör Hcg-halten normaliserats och det blir då längre mellan kontrollerna men i upp till ett år följs man upp och under den tiden får man inte bli gravid och helst inte heller använda p-piller. Vid nästa graviditet är det mycket viktigt att kontakta läkare i ett tidigt skede.

----------------------------------------------------------------------

Har tagit mig lite tid nu och funderat kring vad det här innebär för oss......
Som sagt. I bästa fall KAN det bli en bäbis 2011. Men antar vi får räkna med 2012 istället.
Det var ju inte riktigt vad vi hoppats på. Men det är som det är. Önskar väl mest att det inte blir nåt krångel vad gäller själva druvbörden. Typ sånt som står beskrivet här ovan..... Ordet tumör låter ju aldrig trevligt och självklart gör det mig orolig.

Hoppades att remissen för provtagning skulle komma med posten idag... men icke.
Ööööhhhjjj...... vill inte vänta på sånt här. Vill få det avklarat så fort som möjligt så jag vet när räkneverket kan börja ticka.

Sen vill jag passa på och tacka alla gulliga vänner och bekanta som ger kommentarer, skickar sms eller ringer. Jag blir varm i hjärtat och så glad över att ha så fina människor runt omkring mig....
TACK!!

Tror det blir en promenad med lilla K snart. Kanske till "Kvänna". Där är det fint och stillsamt. Precis vad vi behöver=)


Frid

Dålig dag. Minst sagt.

Hon ligger där i sin säng och sover den sötaste sömnen bland 1000 gosedjur.
Älskar henne så högt att det gör ont.

Det dåliga samvetet knackar på.

Jag har hål i mina öron sen dagens tjat.
Tjat tjat tjat.
Vad ska vi göra nu? Vad ska vi göra nu? Vad ska vi göra nu? Kan vi gå ut nu? Kan vi gå ut nu? Kan vi gå ut nu? Cykla nu cykla nu, Handla nu handla nu. Åka hem nu Åka hem nu. Jag vill ha det och det och det.
Sarv sarv sarv.
En hel dag.

"Passa på och njut av era barn när dom är små"
"Tänk att tiden aldrig kommer åter"

Så... har jag njutit idag?

Nej. Mestadels inte.

Och samvetet gnager.

Vilken usel mamma jag är.......

Igår blev jag stel av skräck när jag tänkte tanken på hur mitt liv skulle se ut om vi helt enkelt inte KAN få barn tillsammans.
Då är lilla K det enda barn jag kommer ha.
Och i dagsläget är vår tid tillsammans mycket begränsad då vi först har delad vårdnad och sen jobbar heltid på annan ort.
Ställde mig frågan va fan jag håller på med...
Sullar bort dyrbar tid för mig och lilla K....... tid som vi aldrig kan få tillbaka...

Detta var en av anledningarna att hon inte skjutsades på dagis idag. Jag ville passa på att ha henne vid min sida när jag ändå var hemma och var sjukskriven.
Tänkte jag skulle mysa och ta tillvara på tiden...
Och det gick ju inte så bra....
Nu sitter jag här med skavsår i öronen och ett dåligt samvete som gnager....
Känner mig usel som inte klarar av att ge henne en värdefull dag.
Vad är jag för mamma egentligen?

Har inte heller haft tid att smälta beskedet vi fick igår. Hade behövt älta och stirra in i väggen ett tag. Får se till att ta mig den tiden i morgon. Måste komma vidare. Måste se framåt och ställa in mitt fokus på ett annat sätt. Måste hitta kraft......

Dagen idag har känslomässigt varit rörig. Tårarna bränner konstant bakom ögonlocken, och hela jag känner mig ledsen.... Insåg att jobbet skulle bli lidande likväl som min chans att bearbeta och gå vidare. Jag ringde min chef och han förstod..... Kommer vara hemma i morgon också.
Förhoppningsvis känns allt mer ok på måndag när det gått några dagar.
Jag hoppas det iaf.

Tröttheten har varit extrem idag.
Behöver gå och lägga mig...

Frid

Druvbörd*

Huvudet spränger.
Tårarna bränner.
Kroppen känns tung och ihålig.
Helst av allt vill jag skrika.
Skrika FAN FAN FAN!

Först trodde vi mars.
Sen trodde vi sensommaren.
Nu vet vi inget alls......

Känner mig förvirrad, arg, ledsen, bitter och....... rädd.
Rädd som fan.
Vet för lite.
Blir rastlös av okunskap.......

Dom ringde från kvinnokliniken i Mora idag.
En läkare sökte mig 2 ggr redan igår.
Jag uppfattade det på telefonsvararen, att det var angeläget att hon fick tag i mig.
Hade svårt att somna igår.
Och svaret på varför, kom idag.
Det dom tog bort på skrapningen, skickades in för analys.
Patologerna kom med ett diffust uttalande om att:
"det finns misstanke om druvbörd"

För vår del innebär det att jag måste in och ta blodprov varje vecka ända tills mina värden är noll. Därefter får vi inte bli gravida förrän efter 6 månader.

Sex månader......
Har vi "tur", är mina värden noll redan nu.
Då behöver vi "bara" vänta fyra månader....
Frågan är vad vi vågar.
Vad vi orkar....

Vår dröm om en bäbis 2011 har börjat lämna oss.
Försöker acceptera, försöker säga hej då.
Men det är svårt den här gången.
Kanske kommer missfallets känslor ifatt mig nu.
Känner mig trött.....
Orkeslös....
Tom.

Det finns många sorger och rädslor med det här.

Om 1 år är jag ett år äldre.
Det innebär ett år mindre tillsammans med ev kommande barn innan jag dör.
Det är en rädsla för mig.
Och sorg.
Om 1 år är jag snart 38.
För varje år som går är det svårare att bli gravid.
Och risken för missbildningar har ökat ytterligare.
Det är en rädsla......

Ibland känns det som om jag var "för lycklig".
När jag äntligen kommit upp till ytan, måste någon trycka ner mig igen.....

Jävla skit.
Ja det är så jag känner.
Oavsett vad folk kommer säga om min sorg och min rädsla så...... ÄR jag ledsen.
Den här gången gör det ont.
Den här gången vet jag inte hur jag ska hämta kraft.


Frid
.....................................................................
*druvbörd

druvbörd, mola, blåsmola, resultatet av onormal utveckling av en graviditet. I stället för ett foster utvecklas i livmodern en mängd små blåsor. Behandlingen är kirurgisk. Druvbörd kan utvecklas till den maligna tumören koriokarcinom.

----------------------------------------------------

Graviditetsförbud

Ja det är sant.
Fick just veta......
Måste smälta det här.
Återkommer senare.....


*SUCK*

Jösses....

.....vad sena kvällarna blir!

3:e kvällen i rad som klockan kommer bli kring 00.30.
Och sen ringer klockan 06.00.
5.5 timmar - det är för lite!!

Men måste få klart med blingokläderna - har första visningen i morgon hos retromary och det ska bli såååå kul!

Märker upp, pluggar på material, lär mig fina kombinationer, tvättråd, historik mm mm...
Kul med nya saker.

På huset har vi nu påbörjat kupan som vetter mot norr. Kommer bli sååå bra! Tycker vårt hus är jättefint och är nöjd över den lösningen vi valt. Längtar längtar läääääängtar tills vi kan flytta in. Kan ju säga att det är lite trångt att bo 3 personer på 25kvm...... När vi bäddat ut sängarna så är nästan hela golvet täckt. Tvättade kläder hänger på gardinstängerna för att torka. Och spisen har 2 plattor och en pytteugn som dessutom bara funkar när högra, lilla plattan är i gång. Det går alltså inte att ha 2 plattor och ugnen på samtidigt.... Hmm... kräver lite planering vid matlagning.....

Känslomässigt så har allt kring det MA jag fick för 2 veckor sedan fungerat bra. Mycket bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Känns märkligt nog som om allt varit en dröm, som något diffust, som något......som hänt någon annan... Vet inte om jag förtränger och att allt kommer upp igen OM jag blir gravid igen. Tror inte det, men vet inte...... Hoppas bara det var en olycklig tillfällighet och att det fortsättningsvis fungerar bra. Fick mig en tankeställare när jag häromdagen träffade en kvinna som varit med om 2 sena missfall.... och sen blev det aldrig några barn efter det.... *ryser*.....Blev så ledsen och berörd av hennes historia att tårarna trängde fram där mitt bland folket på lunchen....... Blir så orolig att det blir så för oss också. Vi vet ju inte än hur vi matchar jag och T. Hoppas Hoppas det går som vi vill......

Ögonen är grusiga och klockan är mycket.
Dags för duschen och sängen.
Måste inse att jag inte hinner de resterande 6 sakerna jag skulle uträttat ikväll....... Men dom finns nog kvar i morgon också. =)

Nattefrid

"Ultraljud 22 oktober 2010"

Visste att kallelsen skulle komma.
Att de redan hunnit skicka ut den INNAN det hände.....
Men ändå blir det så..... märkligt.

Ultraljudet.
Det är då man på riktigt får se den lilla bäbisen där inne.
Det är då det blir verkligt.

22 oktober kl 11.30 skulle vi ha varit dit.
Det hade varit i v 21.....
Nu blir det ju inte så.....
River kallelsen och slänger den i pappershögen.
Fan.

Dagen idag har varit en konstig dag.
Mer ledsen och mer pendlande i känslorna.
På av, på av.
Upp ner, upp ner.
Tårarna har ofta bränt bakom ögonlocken.
Timmarna har segat sig fram.
Borde nog inte ha gått till jobbet idag.
Borde ha varit snäll mot mig själv och varit hemma och vilat.
Och gråtit.
Men kände mig så ok igår att jag trodde det var lugnt......

Har fått många kommentarer som värmer, både här och på FB.
Är tacksam att människor bryr sig om.
Många har varit med om samma sak eller liknande.
Är inte alls så ovanligt som man kan tro.
Och det är bra att få veta att man inte är ensam.

Dock är min sorg helt min egen.
Inga andra berättelser kan fungera som plåster eller läkningsmedicin.
Mina sår måste läka utifrån min egen historia.
Jag måste hitta en egen väg.
En sorg är en sorg och kan inte mätas med varandra.
Ingen sorg är värre än nån annan.
Det är bara vi människor som är olika och som hanterar den på olika sätt.
Vissa gråter.
Vissa slåss.
Vissa stänger allt inne.
Jag pratar och skriver.

Magen har dragit ihop sig lite och jag har fått plocka fram mina gamla kläder igen. Kläder som jag trodde skulle vara obrukbara flera år framöver......
Har dessutom betalat en vunnen auktion på Tradera idag. Ett par gravidbyxor....
Men jag hoppas att dom kommer väl till pass framöver ändå.
Om det går som vi hoppas då iaf.

BTW.
För 5 år sedan, vid den här tiden, hade jag sjukt mycket värkar och var i kontakt med förlossningen i Mora. Klockan 6 den 20/8 2005 "checkade vi in" på BB. Då var jag öppen 2 cm. Kl 18 på kvällen var jag öppen 4 cm.
Hon är född den 21/8 kl 04.43 mha sugklocka.
En av mina barnmorskor som jag hade under resan, hette Mona-Lisa.
Det var även hon som var mitt stöd under skrapningen igår.
Kändes konstigt.

Ni tar väl hand om varandra?

Frid

Skrapning*

I morse hade jag ont i brösten.
Nu har jag inte det längre.
Graviditeten är helt avslutad.
Inget foster finns kvar, allt är borta, endast en framkallad mens finns kvar.
Tillbaks på ruta 1......

Snopet.

Fortfarande kommer glädjetankarna att "vi ska ha barn i mars!!", men sen kommer jag ju på att det inte är så längre.....
Något hände.
Något stämde inte.
Fostret är inskickat på analys.
Det både oroar och känns bra.
Dom säger att de gör det när missfallet sker så pass sent.
Men jag har aldrig hört det tidigare och det skapar oro...
Såg hon/misstänkte hon något hon inte berättade?
Var det något konstigt som kan innebära att vi inte kan få barn tillsammans?
Att mina ägg inte är ok längre?
Att jag är för gammal?

Frågorna är många och i flera av dem har jag inga svar. Än så länge.
Och jag vet inte om de känns lika stora i morgon eller nästa vecka.
Kanske känns allt mer "normalt" då.....

Men överlag har det gått över förväntningarna idag.
Det har konstigt nog känts ok.
Som om kroppen redan förberett sig på det här och redan nu börjat blicka framåt istället.
Visserligen är det ju inte så trevligt att ligga där med 5 strålkastare riktat mot... ja ni vet vad.... och 4 personer som befinner sig i rummet när man ligger helt utlämnad och i ett läge som inte direkt är bekvämt......
Men men..... bara att bita ihop.
Hade inget val.
Bara att ta skiten.

Nål i armen. Lugnande. 4 bedövningssprutor i livmodern. Instrument som rotar runt. Och sen en typ tandläkarsug som suger ut allt.....
Trevligt va?
NOT.

Dåsig och trött hela dagen. Och en konstig känsla av tomhet.
Kanske är det besvikelsen.
Kanske är det just.... tomhet.

Ledsen då? Är jag det?
Nej jag tror inte det.
Inte idag iallafall.
Trodde ju att jag skulle bryta ihop totalt.... men jag känner mig mycket lugn, förnuftig och sansad i det här. Kanske är det på gott och ont. Kanske kommer det över mig nån annan dag än idag.
Kanske den dagen jag blir gravid igen.
Kanske är det då den stora oron och rädslan kommer.
Oron över att det ska hända igen.......

Men en viktig sak har jag lärt mig av det här:
Människan klarar av långt mycket mer än vad man tror innan man upplevt det.
Och det är en trygghet i min annars oroliga själ.

I morgon är det en ny dag.
På ett sätt en helt vanlig vardag.
På ett annat sätt en ofattbart ovanlig vardag.

Jag har blivit en erfarenhet rikare.
På gott och ont såklart.

Var rädda om varandra där ute.

Frid

------------------
*Skrapning

Allmänt En gynekologisk skrapning är en behandling som man till exempel kan få gå igenom om livmoderns slemhinna är mycket tjock och man har problem med rikliga, akuta blödningar från livmodern. Vid behandlingen skrapas livmoderslemhinna ut och blödningarna avtar. Skrapning kan också behöva göras efter ett missfall om man har smärtor eller rikliga blödningar, och vid vissa aborter. Vid skrapningen för läkaren in en liten skrapa eller sug genom slidan för att försiktigt skrapa eller suga ut blod, slemhinna och eventuellt annan vävnad.
Förberedelser För att det inte ska göra ont får man lokalbedövning eller så blir man sövd under skrapningen. Om man ska bli sövd får man inte äta något timmarna före undersökningen.
Hur går behandlingen till? Först vidgas livmoderhalsen något eftersom den är trång. Sedan förs en liten skrapa eller sugkateter in i livmodern och med den skrapas eller sugs försiktigt slemhinna och annan vävnad ut. Om man är lokalbedövad kan det kännas lite obehagligt men det gör inte ont. Skrapningen tar fem till tio minuter.
Hur mår man efteråt? Efter behandlingen kan det göra lite ont, ungefär som vid mensvärk. Man kan också blöda lite under några dagar. Så länge man blöder ska man avstå från samlag, bad och hård fysisk träning. Man ska inte räkna med att kunna jobba samma dag som behandlingen eftersom man kan behöva ta det lugnt efteråt.

Tjockis

Ni som har fått barn - kommer ni ihåg känslan av otymplighet när ni var i v 39-40?
ALLT kändes tungt och orörligt....
Längtan att få bli "normal" igen var påtaglig varje dag, för magen och alla extrakilon var i vägen hela tiden....

När jag skrevs in på BB i vecka 39 + 2, vägde jag 88 kg. Då hade jag under min graviditet gått upp totalt 20 kg.
Efter 1 vecka hade jag gått ner 10 kg och nu efter snart 5 år så........ har jag gått upp 10 kg....
Ja du läste rätt.........
I dagsläget väger jag lika mycket ogravid som när jag gått en full graviditet.
Sorgligt.
Men det är också helt sjukt att tänka på att när jag vägde 68 när jag blev gravid, tyckte jag att jag redan då var överjävligt tjock.
Och nu väger jag 20 kg till.......
Mycket för knän, rygg och psyke att bära - varje dag......
Och jobbigt att varje dag se gravid ut - utan att vara det.
Och svårt att få kläderna att sitta bra på kroppen.
Faktiskt svårt att få kläderna att sitta FAST på kroppen. Byxor glider ner, tröjor åker upp, skärp skär in i magen.
Avskyr numera kläder, för inget sitter som jag vill.
Värdelöst.

TÄNK om jag nu hade vägt de 68 kg som jag gjorde 2004 - då hade jag varit överlycklig! Men det tragiska i det hela är ju DÅ var dessa kilon ångest för mig, för jag ville väga 60.......
Och nu har jag ytterligare 20 kg att må dåligt över.......
Och TÄNK om jag om 5 år väger 108 kg, med en längtan efter att "bara" väga 88 som jag gör nu.....

TÄNK om jag kunde lära mig att leva mer i nuet.
Inte gräma mig över saker som hänt tidigare.
Och inte fasa för eller tänka alltför ofta på framtiden.
Utan helt enkelt ta vara på dagarna som är just NU.
Eller som Mia Törnblom säger:

"- Om man står med ena foten i gårdagen och andra foten i framtiden, så pissar man på nuet"

Nä nu ska 88 kg jag gå och sova.

Frid

Genvägen som försvann

Jag BORDE verkligen ha lärt mig.
DET FINNS INGA GENVÄGAR!!!!!!!!!!!!
Skrev i ett inlägg för några dagar sedan att jag, i ett desperat försök att fixa LCHF, gjort ett inköp av mandelmjöl och sukrin.
När jag beställde det, så kände jag ändå i kroppen att det inte kändes rätt på något vis. Kände att jag liksom gick utanför det som LCHF/lågkolhydratkosten står för: naturlig mat......
Och nu, skriver min guru Anna Hallen det här.
Och jag känner ju direkt, att det hon skriver är så rätt......
Hur kunde jag tro att jag hittat en genväg?
Jag VET ju att det inte finns några.....

jo jag ÄR sjuk faktiskt..

Igår hade vi en personalträff som mestadels jag styrt upp. Jag är ju chef och förväntas fixa sånt. tror det blev ganska bra även om jag hörde att någon/några klagade över att behöva åka på något sånt som inte var så viktigt. Vi hade lite frågor och lite aktiviteter istället för arbetsplatsträff. Sen frivillig boule med instruktör och grillning.
Hela dagen och em kände jag mig "slak" och off. Har haft huvudvärk flera dagar de senste 2 veckorna - så även igår. Ville helst lägga mig och vila, men det gick ju såklart inte. Hemma vid huset ca 19.00 och satt mest och stirrade tills jag gick och la mig vid 22.

Vaknade kl 03 och fick inte upp ögonen. Förstod direkt att det var ögoninflammation då grannens barn nyss haft det. Fan - inget jobb idag tänkte jag först.
Sen kom jag på att barnen numera är tillåtna att vara på dagis trots ögoninfl. och jag tänkte att då borde det vara ok att åka och jobba.
När jag vaknade lite senare och steg upp ändrade jag mig. Fy fan va jag såg ut: varig, svullen och röd - såg helsjuk ut. Jobba med detta utseende, feberkänningar och huvudvärk? Nej ingen bra idé.

Och då kommer tankarna:
Är jag verkligen så sjuk att jag har rätt att stanna hemma?
Tror folk på mig eller tror dom att jag ljuger?
Hur ska jag bevisa att jag verkligen ÄR sjuk?
Ska jag gå på jobbet ändå? Kanske funkar med alvedon och kaffe?

Ringde T och berättade hur jag såg ut och hur jag mådde. Och han sa bestämt NEJ till att jag skulle åka och jobba. Han var dessutom helt övertygad.
Sååå skönt att få direktiv att vara hemma. Jag själv kan vela ihjäl mig över sånt här och krångla i evigheter innan jag bestämmer mig. Och stannar jag då hemma så är det med ångest. Kan ju säga att ångesten förföljde mig idag också ända tills jag fick feber på em. Då först kunde jag förmå mig att slappna av och tillåta mig att vara hemma.

Visst är det märkligt?
Varför har jag sån rädsla för att inte bli trodd?
Varför måste jag förklara mig för att jag är sjuk?
Förstår inte vart denna paranoia kommer ifrån.
Tycker det är drygt.
När jag är sjuk, vill jag kunna vara sjuk. Utan att oroa mig för vad alla andra ska tycka.
Förstår att jag har en del att ta tag i här.
Att våga lita på att mina beslut är bra.
Att det är ok.
Att JAG är ok.

Samma sak att brottas med.
Om och om igen.
Bara inom olika kategorier...

Frid.

Enkel sockermatematik

Alla kolhydrater blir till sockerformen glukos innan det tas upp av kroppen.

En sockerberoende är eg glukosberoende.

Då ALLA kolhydrater blir glukos, så kan ALLA kolhydrater vara förödande för en som är riktigt sockerberoende.

För en del räcker det alltså inte med att införa godisförbud. För en del med starkt beroende måste även mjöl, pasta, ris, potatis, bröd och FRUKT uteslutas.

Varför?

Jo, än en gång: FÖR ATT ALLA KOLHYDRATER BLIR SOCKERFORMEN GLUKOS.

En alkoholist är beroende av alkohol. Då räcker det inte att "bara" utesluta sprit. Alkoholisten måste utesluta ALLT som innehåller alkohol, dvs även öl och vin.

Ett beroende är ett beroende - oavsett om det är alkohol, socker, mat, spel, sex, träning etc etc.... Det är en sjukdom som finns i hjärnan.

En person som är beroende ska i första hand ta hand om BEROENDET.
Inga kostråd i världen kan hjälpa en sockerberoende om inte "drogen" plockas bort.
För vem säger någonsin till en alkoholist:
"Jamen liiiiite kan du väl ta? Jag som har gjort en sån go drink till dig. Det är lugnt - den är inte så stark"
"Jomen det är väl bara att dricka lite mindre och röra på sig. Drick lagom! Hur svårt kan det vara?"
Men till en som är överviktig och förmodligen har ett beroende att kämpa med, är dessa ord vardagsmat från de som tror sig veta hur det fungerar.

Om du har ett sockerberoende - eller matberoende, så vet du att det inte är så det fungerar. Jag VET att det inte handlar om karaktär eller att man är misslyckad. Det handlar om så mycket mer än så. Att äta "lagom" existerar inte, för beroendet sätter alla normala funktioner i kroppen ur spel. Det är FAKTA och går bla att läsa om här.
Men för en som är smal och som aldrig behövt kämpa med makterna(beroendet) som får en att göra saker man inte vill (läs äta det man vet man inte ska), så är det här jävligt svårt att förstå.
Och som Stenmark sa:
"Det går int å förklar för nån som int begrip" (typ)

Jag har ett beroende. Men det har tagit mig alltför många år att förstå det. Ser jag tillbaka till när jag var barn/ungdom, så vet jag att jag många gånger stod och åt vaniljsocker direkt ur burken, messmör på samma sätt, proppade i mig 20 vitamintabletter "Dulcivit" för att det smakade sött... mm mm... Och givetvis när ingen såg. För jag kände ju såklart skam över att göra det.

Idagsläget VET jag att det enda som fungerar för mig är att minimera kolhydraterna, dvs äta LCHF eller lågkolhydratkost. Men även för mig, som vet hur det bör vara, är det svårt..... Beroendet är STARKT kan jag säga.
Och det är en förbannat tur att jag aldrig provat narkotika, för jag skulle kunna vara en sån som blir fast direkt......
Ett beroende brukar ersättas med ett annat beroende. Och den som är beroende av något, har lättare att bli beroende av ytterligare saker. Och har du beroende i släkten, kan dina "beroendebanor" vara mer öppna än på normala människor.
Hos mig finns både sockerberoende och alkoholism i min mammas OCH pappas släkt. Dubbelt så stor risk alltså.......

Texten här nedan har jag hämtat från Bitten Jonssons hemsida.
----------------------------------------------------------------------------------------------
Den senaste definitionen av sjukdomen addiction - enligt experter i USA -
är beroende.

Beroende är:

• en fysisk sjukdom i hjärnan
• en fysisk sjukdom, med fysiska, psykiska, sociala och andliga konsekvenser
• en primär sjukdom (ej orsakad av något)
• en kronisk sjukdom (man har den resten av livet)
• en återkommande sjukdom, dvs den "går i skov"
• en progredierande sjukdom (blir bara värre om man inte gör något åt den)
• en dödlig sjukdom om den ej behandlas

Men sjukdomen är behandlingsbar och skall behandlas av specialutbildad personal.
---------------------------------------------------------------------------------------------------

Så för er som ifrågasätter LCHF, ber jag att sluta med det.
För det är enda utvägen för mig (och många andra) att få ett bra och avslappnat liv utan socker/matsug.(och med en massa andra positiva följder på köpet)
Och ja - du kommer säkerligen få se mig äta både godis, pizza, chips och hamburgare med bröd. Men låt mig då göra det utan att fördöma.
Låt mig vara ifred.
Respektera mig bara, och lita på att jag vet vad jag gör.
Jag lever inte en sekund utan att jag tänker på det här, så jag brottas tillräckligt med det redan. Jag behöver inte ytterligare ifrågasättanden, blickar, ord och kränkande behandling - och en massa råd om att jag ska äta enligt "tallriksmodellen" och röra på mig mer. Jag behöver inte höra att "det där borde du väl inte äta", eller "ska du verkligen äta sånt där"?
Tro mig, jag VET vad jag bör äta och vad jag bör låta bli.
Tro mig, respektera mig.
Jag kämpar med det varje dag, och har gjort det i 20 år.
Det är lång tid och det innebär att det kommer dröja länge innan jag hitta en väg som blir min vardag. Men jag är på rätt spår, och jag kommer närmre för var dag.
Måste bara ha tålamod.......

Visste du förresten att det är 10 gånger svårare att sluta med socker än att sluta röka?

Har du frågor eller kommentarer angående det jag skrivit ovan, så blir jag jätteglad om du mailar mig på:
freddy.thors@hotmail.com
Eller att du skriver i kommentarsfältet såklart.

Frid.