Från skratt till......tystnad......

Han sprang så fort där på golvet.
Jagade en större kille.
Tjöt av skratt.
Ett litet hörn på en lastpall, gjorde att han föll och hans lilla huvud slog i golvet med en stor smäll.
Tobias tog upp honom och försökte trösta.
Det gjorde uppenbarligen jävligt ont, för lilleman "tog sats" för det där första riktiga skriket så länge och jag bara väntade på att få hålla för öronen.
Men skriket kom aldrig.
Han blev bara tyst.
Och kroppen for bakåt med armarna utslagna.
Och ögonen rullades upp mot ögonlocket.

Han försvann.
Han var borta.
Ingen kontakt.....

Jag antar att han svimmade.

När han kom tillbaka så grät han tyst med tårarna rinnandes nerför kinderna, lutandes mot sin pappas huvud.
Min enda tanke var:
Måtte han inte spy!!

Han spydde aldrig och vi andades ut. Alltså ingen hjärnskakning.
Allt lugnt...

Men som förälder måste jag säga att jag blev rätt tagen.
Det var bara några få sekunder, men ack så maktlös jag kände mig!

Jag var liksom inte så kaxig längre om man säger så.
Jag var skiträdd!!


Frid!

Word.

Jag älskar det här "ordspråket":

Du lever bara en gång...

Fel!

Du lever varje dag,

och dör en gång.

Frid!