Ett litet men stort samtal....

Direkt när jag lämnade av henne vid skolan idag, fick jag en klump i magen.
Vi kramades inte eftersom jag satt vid förarstolen när hon klev ur.
Hon tittade på mig när hon klev ur och sa "Hejdå mamma"
Då slog det mig ju att hon efter fritids åker direkt till sin pappa och att vi då inte ses förrän på måndag.....

Hela dagen gnagde den där "icke-kramen" i magen. På lunchen var jag nära att åka dit bara för att krama henne men gjorde det aldrig....

Rädslan över att det skulle hända henne något och att att jag då för alltid skulle bära med mig den dära "icke-kramen" låg som en dimma över min dag.

Men vid kl 16 ringde min telefon. Och om ni bara visste så gott det kändes när det står hennes namn i displayen. Ett piggt "Hej mamma" gjorde att klumpen försvann och allt kändes lugnt igen.
Och från att ha varit skitsvår att prata i telefon med så är hon numera tvärtom och pratar och pratar och pratar... och jag älskar´t!
Vet att det kan ifrågasättas om hon är för liten för telefon men.... jag tycker det är toppen! Dock har hon givetvis restriktioner i hur och när hon får/inte får använda den.

Är glad att klumpen i magen försvann.


Frid!

Fulländat men ändå låg....

Det stressar mig att förstå, att jag borde förstå bättre, och vara så lycklig som jag ju egentligen skulle kunna vara.
Föräldrar, bonusföräldrar, syskon, syskonbarn, svärföräldrar och vänner i livet.
Jordens finaste barn och en fantastisk sambo.
Bra jobb, ett hus som jag trivs i, på platsen där jag vill bo, och fullkomligt nöjd över det liv jag hittills levt.
Men ändå känner jag mig inte glad. Inuti.
Vet ju, att det inte kommer vara såhär för alltid.
Död och sjukdomar skrämmer mig så jag mår illa.
Ändå njuter jag inte mer trots att allt är "fullkomlig"t och "helt".
Någongång kommer sorgen.
Och jag vet att jag kommer ångra att jag inte var mer tillfreds och lycklig då, förut.
Alltså nu.
Det där att leva i nuet.... ja jag vet........men hur gör man? Vad är att leva i nuet?
Jag undrar vad som fattas mig.
Vad det är som gör att jag inte bara kan må gott.
Det stressar och tynger mig.
Ger mig huvudvärk och spända axlar.
Gör att jag tappar farten och orken.
Gör mig ledsen.

Jag undrar vad det är som saknas, vad det är som gör att jag inte mer, i hjärtat, tar till vara på det jag har.
Varje dag känner jag tacksamhet över mycket.
Ändå känner jag mig låg...
Varför?

Det går inte.

Nej mina vänner - det går inte.
Jag får inte ihop livspusslet som jag önskar.
Något måste ändras - men vad?

Kl är nu 01:54 och jag ska upp vid 6.
Alltså är det dags att sova.

(Och mängder med saker förblir ogjorda)

God natt