Vardags FAIL

 I dag på em var jag ensam hemma med killarna då jag skickat iväg Tobias så att han skulle få lite "paus" från allt vad det innebär att vara hemma i dessa tider. Jag jobbar flera nätter på rad och det blir såklart han som då får fixa med barn och hem. 

Men nåväl. Efter nattens jobb var jag idag oerhört trött så jag la mig och sov och vaknade vid 16:30. Tobias gav sig iväg och jag har ju då alltid ambitionen att "ha det gott" och "mysigt" med barnen...... Men det går sällan som jag önskar då jag inte riktigt har tålamodet (än) att hantera bråk, tjafs, motsättningar och rentav dumheter. (Jag skriver "än" för att jag fortfarande har "sviter" efter vad jag anser vara en "hemmautbrändhet" - som jag ska skriva om i ett inlägg framöver).

Isak och Leon skulle få bada. Det är förskola/fritids i morgon och jag tyckte det skulle vara en god idé både för renhetens skull men även för att bryta skärmtittandet och att det är skönt att lägga sig efter ett bad. Men det går ju sällan som man tänkt..... Som vanligt blir det bråk om HUR vi badar.... En massa plask och hopp och dykningar och gud-vette-skruven vad det går att göra i ett litet badkar.... Vatten över halva golvet och såklart pappans typ HELA duschcreme i så att det blir skum. *suck*. Vi pratar om det här VARJE gång och det blir samma bråk vid varje tillfälle. Blir såååå trött! Och givetvis fastnade proppen nere i badkaret så jag fick ösa ur vattnet med en balja och hälla i toan för att det DESSUTOM läcker ut på golvet när det åker vanliga vägen som oavsett om den fixas så är det omöjligt utan att få allt badvatten på HELA golvet. 

Efter 1 timmes bad med en hel del förmaningar fick jag nog och pojkarna fick kliva ur. Väl nere serverade jag maten och jag VET att Isak oftast inte äter köttfärssås och Leon vet man aldrig om det går eller inte oavsett vad som serveras. Isak sa att han ville ha ärtor så jag hade på det och ris. Då frågade han: "finns det kött"? och jag sa att det finns köttfärssås. - Ja, det vill jag ha, sa Isak och jag hade på det på halva riset. Sen frågade han om det är ketchup i köttfärssåsen och jag sa nej, det är bara krossade tomater. Kände när jag sa det att det bara kunde gå åt ett håll.... "jag tycker inte om tomat, jag vill inte ha köttfärssås" "och så vill jag inte ha ärtor". Alltså jag fixar inte sånt här. Det blir SÅ galet för mig och jag säger saker som jag VET att man som förälder inte ska säga och jag blir så ledsen över att jag blir den där arga, otrevliga mamman....jag säger liksom sådär "offrigt" - Och här har jag stått och lagat mat i 1 timme och INGEN vill äta (vilket ju inte är sant för Elton åt ju) och "Då får du gå från bordet och lägga dig hungrig" osv osv.... 🙈 Och såklart kommer frågan "När kommer pappa hem"? Och jag förstår ju dom såklart: det är ju inte trevligt att ha mig där! Jag är inte alls sådär gosigt mammig utan bara sur och otrevlig! Och samvetet äter upp mig samtidigt som jag inte klarar av att räta upp mig själv. Jag mår liksom dåligt av det jag säger i samma stund som jag säger det men kan ändå inte låta bli att säga det.......   Isak föreslog att han skulle äta ris, smör och ärtor. Och jag bara fortsatte och sa att det inte var ok utan att han skulle få gå hungrig. Och samtidigt som jag säger det vet jag att varken jag och Tobias klarar av att hålla sådant så de får ju ändå alltid mat innan de lägger sig om de är hungriga. Så varför fortsätter jag säga det om jag ändå vet att det inte blir så?? Fattar inte...... Och jag tog Isaks mat och åt upp den och han sa: "Vart är min mat"? Jag sa att jag ätit upp den och då sa han "Visst var det bra att jag inte åt upp min mat mamma så du fick äta den"? Alltså den ungen 😂. Han tog iallafall en ny tallrik, hämtade smöret och fixade sin egna portion av hans föreslagna maträtt. Och åt massor. Så visst - mätt blev han ju och det känns så j-a onödigt att vi behövde gå hela den vägen istället för att det blev rätt från början.....

Innan jag åkte på jobb bad jag om ursäkt till Isak och sa att jag älskar honom. Och han sa att han älskar mig också fastän jag skrek på honom.. 😳 Och så åker jag på jobb och så har jag skitdåligt samvete och saknar dem järnet. Och så kommer jag hem och så fixar jag inget bråk o dylikt och så är det samma visa igen.... 

Önskar jag var helare i mitt inre och mitt tålamod större. Hoppas det blir bättre framöver. Att vara förälder är bannemej det svåraste uppdrag jag haft i hela mitt liv. Och ändå vill jag ju inte vara utan föräldraskapet en enda sekund. Igenkänning på det någon? 

💕

/// Fredrika