tisdag 24 maj 2016

Då kör vi!


måndag 23 maj 2016

Väntan, väntan, väntan.....

"Vi ringer dig direkt på måndag morgon"
Sa dom i Mora när dom försök nå Falun för en tid för skrapning men ej fått svar i fredags.

"Direkt på måndag morgon"
Jag har liksom hängt upp mig på det så vid 8 i morse förväntade jag mig ett samtal.
När klockan gick så tänke jag att kl 9, då ringer dom.

Kl 11 började jag få lite panik. Ringde Mora som har en sån där "ring-upp-tjänst" så då skulle dom ringa kl 13.20. *suck*

Ringde då direkt till Falun till ett nummer som förmodligen eg endast de som är gravida och får bekymmer ska ringa. Men jag tänke att nej, jag ska "ligga på" så jag inte hamnar i glömska. Vill verkligen inte gå med det här nåt mer!
Hon jag pratade med då sa att hon skulle kontakta gyn i Falun direkt så de kunde ringa upp mig.

11.45 ringde de från Falun och sa att de fått remiss från Mora.
Så nu har jag äntligen fått en tid.

Kl 11 i morgon blir det skrapning i Falun under narkos. Fastande från kl 6. (direkt jag hör det så måste jag dricka vatten för jag blir så sjukt törstig!! ).
Lirkade och kollade: "När kan vi åka hem"? "Hur mår jag på kvällen"
Faktum är ju att Klara har dansuppvisning som vi har biljetter till i morgon kväll..... och jag vill ju verkligen kolla på henne och ja - hela dansuppvisningen såklart!! Så nu velar jag mellan om det är bättre att gå ikväll med eventuella värkar eller om det är bättre att gå i morgon efter ingreppet.
Hmmm... får nog fundera på det....

Nåväl. Känns då otroligt skönt att ha en tid.
På onsdag är det här klart och jag/vi kan gå vidare.
Det är påfrestande för hela familjen när mamma inte mår och fungerar som vanligt.
Och det gör ont i mig att jag inte mäktar med att ha barnen några längre stunder och jag är så tacksam över att Tobias roddar och fixar trots att även han är låg och lever i sorg.

Nu återstår frågan när jag är redo att gå till jobb.
Jag får se hur jag mår i morgon helt enkelt.

Sköt om er där ute!

Frid!

söndag 22 maj 2016

Ont

Ja går man igen ett missfall, så ska gudarna veta att det inte bara smärtar i själen och hjärtat.
Det kan också göra vansinnigt ont fysiskt.
Inatt sov jag inte många timmar.
Kraftiga magsmärtor från kl 23.
Lindrade bäst om jag var uppe och gick.
Men då ville jag mest spy och kände mig svimfärdig.
Hittade som tur var andra värktabletter än Alvedon så jag kunde kombinera dessa och somnade äntligen vid 03.45, Vaknade sen vid 5-tiden av att jag somnat på handen. Vette tusan hur länge den varit utan blod men det var en väldigt skum känsla att känna blodet sippra tillbaka ända ut i fingerspetsarna.
Somnade om och vaknade vid 7 utan att ha ont.
Nu vid 16-tiden kom smärtan tillbaka.
Förbereder mig på en skitnatt igen.
Fasar för att blödningarna kommer tillta, samtidigt så vill jag att den här skiten är över snart.
Ska bli skönt att prata med Mora i morgon bitti och förhoppningsvis får vi tid så fort som möjligt för att avsluta detta.

Tillbaka på ruta 1.


Frid

lördag 21 maj 2016

Missfall nr 5

Otippat, förvånat och pirrigt konstaterade vi att vi blivit gravida på naturlig väg!
Isak är provrörsbarn (ivf) och vid ev ytterligare bäbis har vi alltid tänkt att de 2 nedfrysta embryon som finns i Falun är det enda alternativet. Att bli gravid naturligt har inte funnits i våra tankar.

Men det hände.
Och livet ändrade plötsligt riktning igen.
Beräknad förlossning 5/12.
Så. Jäkla. Spännande!

Kontaktade genast ivf-kliniken i Falun för att informera läget och be om ev hjälp.
Jodå inga problem. Blodförtunnande sprutor och hormonstöd skrevs ut för att göra allt för att motverka missfall.

Sen en galen berg- och dalbana.
Hopp och förtvivlan.
Upp, sen ner.
Glad, sen låg.
Positiv, sen negativ.
Vågande knappt tro och hoppas.
Men ändå kändes det så otroligt.

För 3 veckor sedan var vi in på ultraljud och vi fick se ett litet pickande hjärta!
Så otroligt lättade gick vi därifrån och känslan var helt fantastisk!

I förrgår började jag blöda i v 11+2, alltså i 12:e veckan.
Igår konstaterades att fostret inte levde.
Dött, utan liv.
Förmodligen sen 2 veckor tillbaka utan att kroppen stött iväg det.
Sådana missfall kallas missed abortion (MA).
Vi har haft 1 vanligt missfall och detta blir vårt 4:e MA. Tidigare i v 11, v 9 och v 7.

Det där fostret finns fortfarande kvar.
Jag känner hur kroppen jobbar, jag blöder men inga stora mängder.
Börjar det blöda mycket måste jag till Falun. Efter v 9 är moderkakan så pass stor att man riskerar att blöda för mycket.
Jag håller mina tummar för att det hinner bli måndag.
Just nu vill jag ingenstans.
Trots att det är ett foster utan liv i min kropp....

Till veckan får jag en tid i Falun för skrapning. Vid mina 3 tidigare skrapningar har jag endast haft lokalbedövning men nu funderar jag på att jag kanske vill ha narkos.
Jag känner mig så tom, så låg, så ledsen, så trött..... det gör även Tobias.
Det tär och sliter i oss.
Tålamodet och orken finns inte.
Allt känns rörigt och kaos.
Jag blir hemma från jobbet några dagar och jag längtar efter tystnad och att få sörja i lugn och ro.
Vet att det måste få ta några dagar, men sen ska vi ta oss upp på benen igen.

Och med nya krafter riktar vi våra blickar uppåt och öppnar upp för att ta tillvara de 2 embryon som är våra och som väntar på oss i Falun. Inga garantier finns, men just nu hjälper det oss att hålla huvudet ovanför vattenytan.



Frid