jo jag ÄR sjuk faktiskt..

Igår hade vi en personalträff som mestadels jag styrt upp. Jag är ju chef och förväntas fixa sånt. tror det blev ganska bra även om jag hörde att någon/några klagade över att behöva åka på något sånt som inte var så viktigt. Vi hade lite frågor och lite aktiviteter istället för arbetsplatsträff. Sen frivillig boule med instruktör och grillning.
Hela dagen och em kände jag mig "slak" och off. Har haft huvudvärk flera dagar de senste 2 veckorna - så även igår. Ville helst lägga mig och vila, men det gick ju såklart inte. Hemma vid huset ca 19.00 och satt mest och stirrade tills jag gick och la mig vid 22.

Vaknade kl 03 och fick inte upp ögonen. Förstod direkt att det var ögoninflammation då grannens barn nyss haft det. Fan - inget jobb idag tänkte jag först.
Sen kom jag på att barnen numera är tillåtna att vara på dagis trots ögoninfl. och jag tänkte att då borde det vara ok att åka och jobba.
När jag vaknade lite senare och steg upp ändrade jag mig. Fy fan va jag såg ut: varig, svullen och röd - såg helsjuk ut. Jobba med detta utseende, feberkänningar och huvudvärk? Nej ingen bra idé.

Och då kommer tankarna:
Är jag verkligen så sjuk att jag har rätt att stanna hemma?
Tror folk på mig eller tror dom att jag ljuger?
Hur ska jag bevisa att jag verkligen ÄR sjuk?
Ska jag gå på jobbet ändå? Kanske funkar med alvedon och kaffe?

Ringde T och berättade hur jag såg ut och hur jag mådde. Och han sa bestämt NEJ till att jag skulle åka och jobba. Han var dessutom helt övertygad.
Sååå skönt att få direktiv att vara hemma. Jag själv kan vela ihjäl mig över sånt här och krångla i evigheter innan jag bestämmer mig. Och stannar jag då hemma så är det med ångest. Kan ju säga att ångesten förföljde mig idag också ända tills jag fick feber på em. Då först kunde jag förmå mig att slappna av och tillåta mig att vara hemma.

Visst är det märkligt?
Varför har jag sån rädsla för att inte bli trodd?
Varför måste jag förklara mig för att jag är sjuk?
Förstår inte vart denna paranoia kommer ifrån.
Tycker det är drygt.
När jag är sjuk, vill jag kunna vara sjuk. Utan att oroa mig för vad alla andra ska tycka.
Förstår att jag har en del att ta tag i här.
Att våga lita på att mina beslut är bra.
Att det är ok.
Att JAG är ok.

Samma sak att brottas med.
Om och om igen.
Bara inom olika kategorier...

Frid.