Demoner

Jag hatar dom.
Demonerna.
Dom kom inatt,
och kastade mig brutalt tillbaka till tidigare år.
Förnuftet säger en sak.
Men demonerna säger nåt annat.
Dom retas, knuffas, viskar dumma saker.
Säger att jag borde fatta,
att jag inte ska vara så naiv.
Minnen från förr väcks till liv,
och ångesten tar strypgrepp tills jag inte får luft.
Fan.
Inte nu igen.
Det senaste årets "Jag" försvinner och fram kommer.... någon annan.
Någon jag inte vill vara,
någon jag hoppats jag inte skulle behöva möta igen.
Tankarna snurrar och fantasin rusar - en egen verklighet skapas.
Förnuftet är borta och kvar finns ett sårat hjärta från förr som famlar efter värdighet.
Ilskan växer och ger mig ingen ro.....
Jag vänder och vrider - på allt och mig själv,
demonerna är med mig hela tiden.
Men i gryningens timmar vågar ändock sömnen återvända.
Jag vaknar någon timme senare av en liten barnhand som stryker min kind.
Greppet om min strupe har lättat.
Jag kan andas.
Men minnena från nattens oro, från min egenskapade verklighet, gör mig ledsen.
Känner mig sårad och trasig.
Inser att jag nog aldrig kommer bli fri.
Erfarenheterna från förr har mig alltid i sitt grepp.
Lögner, otroheter, svek.....
Undrar vad som krävs för att jag ska slippa tvingas möta demonerna.
Har mycket att jobba med, framförallt min egna tankar.
Och min självkänsla.
Måste våga lita på att jag är värd att bli älskad.
Att jag är tillräcklig.
Att jag duger.
Det sägs att tiden läker alla sår.
Jag hoppas det.
Men vi får se.....