"Ultraljud 22 oktober 2010"

Visste att kallelsen skulle komma.
Att de redan hunnit skicka ut den INNAN det hände.....
Men ändå blir det så..... märkligt.

Ultraljudet.
Det är då man på riktigt får se den lilla bäbisen där inne.
Det är då det blir verkligt.

22 oktober kl 11.30 skulle vi ha varit dit.
Det hade varit i v 21.....
Nu blir det ju inte så.....
River kallelsen och slänger den i pappershögen.
Fan.

Dagen idag har varit en konstig dag.
Mer ledsen och mer pendlande i känslorna.
På av, på av.
Upp ner, upp ner.
Tårarna har ofta bränt bakom ögonlocken.
Timmarna har segat sig fram.
Borde nog inte ha gått till jobbet idag.
Borde ha varit snäll mot mig själv och varit hemma och vilat.
Och gråtit.
Men kände mig så ok igår att jag trodde det var lugnt......

Har fått många kommentarer som värmer, både här och på FB.
Är tacksam att människor bryr sig om.
Många har varit med om samma sak eller liknande.
Är inte alls så ovanligt som man kan tro.
Och det är bra att få veta att man inte är ensam.

Dock är min sorg helt min egen.
Inga andra berättelser kan fungera som plåster eller läkningsmedicin.
Mina sår måste läka utifrån min egen historia.
Jag måste hitta en egen väg.
En sorg är en sorg och kan inte mätas med varandra.
Ingen sorg är värre än nån annan.
Det är bara vi människor som är olika och som hanterar den på olika sätt.
Vissa gråter.
Vissa slåss.
Vissa stänger allt inne.
Jag pratar och skriver.

Magen har dragit ihop sig lite och jag har fått plocka fram mina gamla kläder igen. Kläder som jag trodde skulle vara obrukbara flera år framöver......
Har dessutom betalat en vunnen auktion på Tradera idag. Ett par gravidbyxor....
Men jag hoppas att dom kommer väl till pass framöver ändå.
Om det går som vi hoppas då iaf.

BTW.
För 5 år sedan, vid den här tiden, hade jag sjukt mycket värkar och var i kontakt med förlossningen i Mora. Klockan 6 den 20/8 2005 "checkade vi in" på BB. Då var jag öppen 2 cm. Kl 18 på kvällen var jag öppen 4 cm.
Hon är född den 21/8 kl 04.43 mha sugklocka.
En av mina barnmorskor som jag hade under resan, hette Mona-Lisa.
Det var även hon som var mitt stöd under skrapningen igår.
Kändes konstigt.

Ni tar väl hand om varandra?

Frid