To face the fear....

För att verkligen strö salt i såren och se sanningen i vitögat,
så stängde jag in mig i ett rum med megastora speglar tillsammans med smala och vältränade människor.
Bara sådär så att jag riktigt riktigt mycket fick se hur illa det är.
Jag har hela tiden vetat, men inte tittat sååå noga.
Har inte orkat möta det jag nu tillslut mött.

Någon som jag inte känner igen.
Någon som jag absolut inte är bekväm med.
Någon som i varje sekund under 55 minuters "Latinodans" inte tänkte på något annat än hur förskräckligt det är.
Någon som absolut inte mår bra.
Någon som varje kväll är rädd att aldrig vakna upp mer.

Jag.

Skulle jag själv helt få bestämma över mitt liv just nu, utan att behöva tänka på konsekvenser, så skulle jag helt sonika stänga in mig själv i ett år och inte visa mig för någon.
Så jävla fucking illa är det.

Och för er som inte förstår hur det kan ha gått så åt fanders långt, vill jag att ska läsa det här:

http://stureplan.se/bloggar/bloggkommentatorerna/2011/02/25/jag-springer-jublande-till-lchf-korset


Det kallas sockerberoende.
Och eftersom alla kolhydrater blir socker i formen glukos, så kan det även kallas kolhydratberoende.

Min enda räddning i detta är alltså att inte äta kolhydrater, dvs utesluta dem helt.
I nuläget är beroendet så starkt att inte ens LCHF hjälper.
Jag måste radera min drog genom att äta NCHF, dvs NO Carb High Fat.

Då först kan jag må bättre.

Och snart är den tiden inne.

Behöver även få bort en del av den superstress jag och min kropp lever i just nu genom att flytta till stora huset, träna regelbundet och försöka lösa lite knutar på jobbet.

Känns ändå som om våren kommer bli långt mycket bättre än hösten var.
Hoppas iallafall det.


Frid