Tack gud....

Tack för att jag i 9 månader fick känna på hur det känns att vara normal.
Att kunna hantera mat och måltider, att känna mättnad.
Att kunna fungera utan att droga på socker och kolhydrater,
att leva dagarna utan att ständigt fundera på när och hur nästa kick ska ske.

Tack för att jag nu förstår hur andra ser på oss "onormala", att man faktiskt helt enkelt tror att det "bara är att äta mindre och röra sig mer". Att man faktiskt inte kan förstå. Att man aldrig aldrig någonsin ens kan ana hur galet och tokigt ett socker/kolhydratberoende kan te sig.

Tack också för att jag nu förstår mig själv bättre.
Det är en sjukdom.
Och innerst inne vet jag ju att det handlar om obalans på hormoner i hjärnan, men:
Inget sunt förnuft och inga kunskaper i världen försätter begäret som finns i min kropp.
Inget förutom att strikt avhålla mig från allt vad kolhydrater heter.
Och varför gör jag inte det då?
Ja.......varför fortsätter rökare att röka trots att de vet hur farligt det är?
Varför fortsätter alkoholister att dricka trots att de vet att de ex kan förlora hela sin familj?
Varför fortsätter narkomaner att sätta sina sprutor trots att de nyss lovat att det aldrig mer ska ske?
För att begäret är obevekligt.

9 månaders graviditet gav mig friheten att slippa det galna beteendet.
Nu har det gått 3 månader till.
Fann mig själv helt hysteriskt sluka en halv kladdkaka ståendes vid skafferiet.
Lugnet infann sig, huvudvärken släppte, det dåliga humöret försvann......
Det är bara att inse:
Jag är tillbaks på ruta ett.
Hej drog.
Hej då frihet.