FÖR MYCKET AV MEJ
Tänker tillbaka på tidigare år....
Jag ber om ursäkt till alla som drabbats av mej.
Förlåt....
Antar att många kommer nicka och känna igen det jag beskriver...
Skäms så... :-/
JAG OCH ATT:
SYNAS:
= för mycket, för ofta,....dryg
SKRÄNA OCH SKRIKA:
= för mycket, för ofta,....dryg
BARA REFERERA TILL MIG SJÄLV:
= för mycket, för ofta,....dryg
STÅ I CENTRUM:
= för mycket, för ofta,....dryg
TA ÖVER ANDRAS BERÄTTELSER:
= för ofta, för mycket,....dryg
BARA PRATA OM MIG SJÄLV:
= för ofta, för mycket....dryg
VARA EGOCENTRISK:
= för ofta, för mycket....dryg
ÖVERÖSA MINA VÄNNER MED ALLA PROBLEM:
= för ofta, för mycket....dryg
MM
MM
MM
MM
MM
....
Men tro mig.
Jag jobbar på det.
Det senaste året har jag ältat, vänt och vridit, ångrat, kännt skam och en otrolig vånda över hur jag ska bete mig för att inte vara den jag inte VILL vara...
Vet inte vart gränsen går.
Blir paranoid.
Tänker i varje samtal: Var jag för mycket nu igen? Tråkar jag ut folk med mina berättelser? Tar jag ifrån folk det dom berättar?
Ältar ältar ältar....
Och blir samtidigt så ledsen över att aldrig få känna mig intressant längre. TÖRS inte tro att någon vill lyssna. Försöker hela tiden korta ner det jag säger - men under en enorm ångest då jag inte har någon koll på vad som är ok och inte ok.
Blir paranoid och osäker.
Men sen finns det en aspekt på det här som gör mig jättejätteledsen. Jag anser mig ha goda vänner runtomkring mig och vänner som tycker om mig och vill mitt bästa. Det jag inte förstår är varför ingen har sagt det här till mig tidigare. Och då menar jag SAGT TILL MIG ORDENTLIGT. Varför har ingen ruskat om mig, sett mig i ögonen och berättat hur jag har varit? Varför har alla tigit? Varför har ingen vågat /velat? Jag upplever det som ett svek som gör ont. Besvikelse. Det gör ont för att det gått så många år som jag har gjort bort mig istället för att kanske fått en hjälp till insikt tidigare. Förmodligen har hintar getts, men jag har säkerligen inte varit mottaglig för dem. Därav hade jag uppskattat en riktig omruskning.
Tänker tillbaka på våren 1992 när jag tog studenten.
"Fy fan va vi är bra" sjöng vi.
Jag visste ALLT!!!! Kunde ALLT!!!
Vet inte om livet var bättre då med allt man inte visste att man inte visste.
Eller nu, när ju äldre man blir, inser att ju mer man vet desto mindre förstår man.
MEN:
Även om den här insikten har förlamat mig i många samtal och i många situationer...
så är jag så glad att jag kommit till insikt att det verkligen är något jag kan jobba med för att bli en bättre människa.
En insikt som är hård men nödvändig.
Etiketter: me myself and I
upplagd av mobykulla @ mars 25, 2010
6 kommentarer
6 kommentarer:
Jag accepterar dej som du är.
Döda inte dej själv!
kram
Men hörru, är du säker på att dina vänner verkligen har lidit av detta? I bland kan det vara så att man upplever sig själv så annorlunda mot de man har runt sig gör. Dina vänner har ju omgett sig av dig så dom måste ju gilla dig.
Det man ofta ogillar hos andra är precis den man är själv. Kanske kan det vara så att det är därför du fått din iniskt om hur du är och därför inte vill vara en sån som du inte själv tycker om. Men lider verkligen din omgivning av det lika mycket som du gör?
Man tar sig gärna ann roller i olika sociala samanhang,det gör ju alla.Dessa roller kanske förändras med att vi själva utvecklas och får insikter, det är då det kan bli svårt. För en stund blir vi vilsna i oss själva tills vi finner den nya trygga plattformen att stå på där vi känner igen oss igen.
Men precis som Tigrinnan skriver så se till att inte tystna och döda dig själv,det finns bara en av dig och den är just du.Bär det med stolthet och gömm inte undan dig själv. Visst kan man finjustera det hela men inte sudda ut ett helt sätt att vara. Vems är igentligen problemet om det inte är så att folk utstår dig i sin närhet?
Jag tycker att du verkar vara en toppen pingla utan att känna särskilt väl.Men det är just det som är det fina med bloggandet. Man möter människor på ett aldeles speciellt sätt. Och det tycker jag är super spännande :-)
Men vänta lite nu...
Menar du att du vill vara "perfekt"? Alla har vi väl fel och brister? Åtminstone hoppas jag det!
Helt okej om du vill rätta till eventuella brister som du retar dig på hos dig själv, men du kan inte gå omkring och GISSA vilka brister du kanske har som andra retar sig på och försöka ändra på dessa!
Jag är så glad över att alla mina vänner har egenskaper som jag kanske inte är så förtjust i, för det innebär att jag får vara som jag är och det får de helt enkelt acceptera. Annars får det vara.
För visst är det så att olika egenskaper kan man acceptera olika mycket? De som har egenskaper som jag inte kan acceptera alls umgås jag inte med.
Om du inte är du, så är det ju inte du längre. Då är du nån annan...
Jag förstår precis vad du menar. Jag har varit PRECIS likadan senaste åren, och det känns helt enkel inte bra. Men som dom säger; det kanske är det som gör mej till mej, och att man inte ska "döda sig själv" inombords bara genom att älta sånna här saker....Jag håller nog med er alla. Men man får ta ett steg i taget. Nu har man fått insikten och kan göra något åt den; men en insikt i taget. Man kan inte blir PERFEKT, men man kan alltid bättra sig =) Jag ska åxå säga att det var INTE ALLS så jag uppfattade dej då vi träffades; snarare som en god lyssnare (kanske för att det var JAG som gjorde alla dina punkter ha ha ha), så jag tycker att du inte behöver må dåligt så som du gör; det ligger nog bara hos dej <3
Men jag ska också säga; jag jobbar med precis samma saker senaste tiden. TACK så mycket för att du delar med dej; DET ÄR STARKT och unikt för dej =)
Kraaaam Bea
Tigrinnan.
Tack för att du finns i mitt liv.
Smina.
Du har rätt: "Det man ofta ogillar hos andra är precis den man är själv. Kanske kan det vara så att det är därför du fått din insikt om hur du är och därför inte vill vara en sån som du inte själv tycker om".
Det är så. Och jag vill inte vara sån.
Jag vill tycka om mig själv. Och det här gillar jag inte med varken mig själv eller någon annan. Och visst är det gott att mina vänner tycker om mig. Men jag vill ändå inte vara "för mycket" och för egocentrisk. Så jag fortsätter jobba på att bli bättre, men ska samtidigt ta till mig att inte döda mig själv. För det vill jag ju inte....
Tess.
Nja.. jag strävar inte efter att bli perfekt, men jag har en bit kvar tills jag blir den människa jag vill vara. Och att förändra den här stora biten, är ett steg på vägen. Lite svårt dock att hitta balansen... :-/
Och till viss del har du rätt att jag gissar... Men samtidigt så har jag ju även hört mina vänner prata om andra som beter sig som jag gör/gjort. Och då är det ganska lätt att rannsaka sig själv och inse att jag ju beter mig precis likadant. Och det vill jag inte.
Partyplupp
*kramar om*
Like U a lot!!
Det låter bra det :-)
Men jag tror att mycket av det vi vill vara och det som är det rätta i dag (för det förändras ju faktisk över tiden hur man ska vara,normer,förväntningar osv)beror på den yttre jaktens perfektion. Menar operationer för att vara snygg,prylar för att få status osv. Detta har satt sig även på att jaga det absolut perfekta sättet att vara. Vi hetsar för att självförverkliga oss, vi ska var de perfekta mödrarna, vi ska vara den perfekta kompisen. Medans aceptansen för olikheter minskar. Det gör mig väldigt illa till mods.
Sen är det kanoners att vara medveten och ha en god självinsikt. Det är det sannerligen inte alla som har. Att vi också förstår att det är endast vi själva som "äger"våra liv och kan förändra oss och ingen annan för att uppnå mål och ett liv som vi vill ha, det är inte heller alla förunnat att förstå.
Det här är spännande frågor att diskutera tycker jag. Kanske bör vi starta en bloggcirkel irl och diskutera livets alla frågor :-)
Under din förändringstid så var rädd om dig själv och berömm dig själv för alla bra saker du gör.
Du kanske inte alls är en egocentrisk person, kanske bara en person som har mycket att berätta ;-)
Rock on!
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida