Tillbaka till barndomen

För ett tag sen kom lilla K hem ifrån dagis och berättade om sin kompis "Eskil". Det var början till en väldigt massa snack om just honom..... Hon längtar efter honom och undrar om han ska vara där, på dagis alltså, om hon ska dit i morgon.... Det är "Eskil" hit och "Eskil" dit.

Och i en mening sa hon:
"Jag brukar få vara hans katt"
Och jag lyssnade och skrattade åt deras sätt att leka.

Men plötsligt isade det till i min kropp, leendet stelnade till, och ett vagt illamående gjorde sig tillkänna.
Jag kände igen det där. Från när jag var barn.
Tror det var sommaren mellan 5:an och 6:an.
På kollo i Hånäset.
Och jag var tokkär.
I "J".....
Han var många flickors drömkille och jag skulle gjort vad som helst för att få vara ihop med honom.
Men jag var ju ingen man var ihop med.
Jag var totalt ocool och inte alls som dom häftiga "M", "C" och "N"......
DOM fick vara med honom, ligga där bredvid honom. Och hångla.
Att överhuvudtaget få vara i samma rum som "dom", var en stor grej för mig.
Och för en som inte får vara med, tar man vad man får.
Jag blev insläppt och fick vara där.
Men inte på madrasserna bredvid "dom".
Utan jag fick vara deras vakthund.
Jag fick heta "Fido".
Och jag lovar er.... jag glömmer det aldrig.
Inte känslan av att både få, och inte få vara med.
För vad skulle jag ha gjort?
Låtit bli att följa med in i de hemliga rummen och missat allt?
Eller få ta del av iallafall liiiite, även om jag blev förnedrad?
Ja som sagt.
Ni vet ju vad jag valde.
Och fortfarande efter alla år kan jag känna hur det kändes.

Men vet ni vad som är det värsta?
Jag gjorde precis det jag själv upplevde, mot andra vid andra tillfällen.
Tror tom det var samma sommar.
Visst är det märkligt?

Och nu kom min lilla K hem och berättade att hon fick vara hans katt.....
...jag hoppas dock vid min gud att hon ännu inte upplever det jag upplevde.
Varken i den ena eller andra rollen.