Att hoppa. Eller inte.

Kan inte släppa tanken på den kvinna som i morse stod och tänkte hoppa från bron.....

Vem är hon?
Och vad är det för mörker hon upplever som gör att livet inte är värt att leva?
Har hon familj?
Barn?
Och varför i såfall?

Hon stod där, på andra sidan räcket,okontaktbar och hennes gråt var fyllt av ångest....

Efter att ha pratat med 112, fick jag prata med en polis.
Jag ville ha svar hur jag skulle göra.
Gå fram?
Inte går fram?
Prata?
Inte prata?
Skrika?
....
....

Polis från stationen var ditkallad.
Tyckte det tog evigheter.....

Hon hann kliva tillbaka över räcket,
falla ihop på marken,
kvickna till och gå därifrån....
Gick längs bron, ner till älvkanten.

Vi kunde inte stoppa henne.......

Polisen kom, gåendes i civilkläder.
Bilen stod längre bort tillsammans med ambulansen.
De ville inte skrämma henne.

Och jag förstår det.
Säkerligen helt rätt.

Men där... just då.... så var minutrarna som en evighet.

Vet att om hon hoppat, hade jag bara kunnat stå där och sett på.
För jag hade inte hoppat efter.....

Tänk att bara stå där och inte kunna göra något....
Nej usch och fy....

Är så tacksam över att det gick bra.

Jag hoppas dock att hon får den hjälp hon förmodligen sökte.
Hade hon velat dö, hade hon hoppat.....

Och jag förundras än en gång över så många tragedier det finns runt om oss.
Så många människor som mår dåligt och inte hittar utvägar.

Jag tänker på att jag har det bra.
Jag tänker på att jag älskar och är älskad.
Jag tänker på att livet är en gåva.

Jag önskar att alla kunde känna så.
Jag önskar att alla kunde känna att ljuset är större än det djupaste mörker.
Jag önskar att döden inte är en möjlig utväg då, när livet är tungt och svårt.
- det måste finnas andra vägar... ?

Tag hand om er.


Frid.