Tro Hopp Kärlek

När jag blundar ser jag grönt med vita detaljer.
Det vita är kroppar inlindade i plast.
Döda kroppar.
På en grön ö.

Det svider, bränner och gör ont i hela kroppen:
Förbannade jävla idiotjävel: vad är du gjord av?
Förtjänar du verkligen att få leva?
Det är nu jag önskar att det skulle byggas en lång mur någonstans. En mur som inte tjänar någon nytta.
Dit skulle du skickas.
Och släpa sten och bygga tills du dör av ensamhet och ånger.
Självklart ska du få något att äta och dricka.
Smutsigt vatten och torrt bröd.
Bara så du får lida.
Bara så du får ha ont.
För det förtjänar du.
Inget annat.

Så många liv som gått till spillo.
Så många fina drömmar som aldrig kommer uppfyllas.
Så många barn och barnbarn som aldrig kommer födas.
Så många bröllop som aldrig kommer bli.
Stackars stackars föräldrar.
Stackars syskon och övriga anhöriga.
Stackars Norge.
Och stackar oss.

Och jag tänker på det som Sommarprataren Monika Nyström berättade att sonen frågat:
"Vet pappa om att han är död?"

Jag tycker det är en mycket viktig fråga.
Och jag ställer den vidare:
Vet dessa ungdomar om att dom är döda?
Vet dom om vad dom kommer missa?
Vet dom om sina närmstas sorg?
Ser dom tårarna och blommorna?
Gråter dom av längtan att få vara med här ibland oss?
Gråter dom över allt dom aldrig kommer att få uppleva?
Saknar dom sina föräldrar?

Jag blir rädd för framtiden.
Finns så mycket ont därute.
Så mycket hat.
Så mycket idioti.

Men jag säger som den där tjejen Statsministern i Norge refererade till:
"Om en man kan känna så mycket hat, tänk så mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans"

Det är fint sagt.
Och det är sant.

Tro Hopp Kärlek

DET ni, alla sjuka människor där ute.
DET kan ni ALDRIG ta ifrån oss!!!!!!

A L D R I G !!!!