Äntligen!

Som vi väntat och längtat.
Ultraljud i morgon.
Känns på två sätt förstås:
 - Endera himmel.
 - Eller helvete.
Det är så det känns.
Är så fruktansvärt RÄDD att något inte kommer vara som det bör.
Att det hela måste avbrytas.
Att vi måste börja om.
Igen.

Längtar, väntar och våndas.
Snart så, kanske glädjen på riktigt kan få infinna sig.
Kanske.
Jag hoppas.
Och håller mina egna tummar så hårt att de vitnar.

Hör av mig med besked så fort jag kan.....

Frid.