Att känna så det gör ont...

Vår 2-åring sover gott i sin mjuka säng.
I ett varmt rum.
Med nattlampa.
Iklädd pyjamas.
Med torr och ren blöja.
Nappen i munnen.
Mamma och pappa i närheten.

Valde var helt ensam i skogen natten till idag.
Kall, blöt, frusen och en blöja full av kiss o bajs.
Ingen mamma och pappa.
Helt ensam i mörkret.
Utan jacka.
Vilse.
Och endast 2 år.

Jag ältar och ältar och har gråtit i omgångar i dag.
Vad tänkte han på där i mörkret i sin ensamhet?
Grät han?
Ropade han förtvivlat efter mamma och pappa?
Sov han något?
Var han rädd?

Mitt hjärta värker.
Han är lika gammal som vår skrutt.
Och det är i dessa tankar det känns som värst.... det kommer så nära och tankarna är lätta att tänka. Känslorna hamnar utanpå....
Hur hade Elton klarat en ensam natt i mörkret?
Jag hoppas jag slipper veta.....

Skönt är iaf att Valde är funnen.

Och jag skyller mina gråtattacker under dagen på gravidhormoner. .. :-I

Frid