Negativt. I dubbel bemärkelse.

Frågan är hur länge jag klarar av det här.
Att bo så trångt.
Det tär på mig, varje dag, varje sekund.

Är sur.

Mestadels irriterad.

Och på dåligt humör.

Mår illa av stressen jag känner.
Är grinfärdig av allt som ska göras.
Och vi bor i ett rotbo.
Det som får plats här, är svårt att få ordning på.
Det som inte är här, vet vi knappt var vi har.

Stress.
Stress i olika former.
Inte bara att allt är "bråttom" eller att det är för mycket.
Stress även över att bo på så liten yta.
Och stress över det återkommande "minuset"......
Fan.
Varför?
Jo antagligen för att kroppen lever i en onormal situation som gör att kortisolhalten är upp i det blå.

Äter dåligt.
Sover dåligt.
Tränar inte.
Är knappt ute i ljuset.

Självklart sätter det sina spår.

Längtar sjukt mycket efter att få bo på riktigt.
Har ju, mer eller mindre, bott i "väskor" i hela mitt liv.
Flyttat mellan mamma och pappa sen jag var 3.5 år, sen efter 17 år och studenten har jag flyttat nästan 30 ggr. Grejer i kartonger, grejer i väskor, grejer hos pappa, hos mamma, i ladan.
Aldrig bott på riktigt.
Vill inge mer.
Vill bo på riktigt nu.
Vill bo med alla grejer på ETT ställe.
Med ytor.
Med ett eget rum till lilla K.
Tycker så synd om henne.
Lilla gumman.....
Samvetet gnager.

Orkar inte.
Vill inte.

Vill bara lägga mig ner och sova i några veckor.
Tycker synd om min kropp som ska försöka fungera under dessa förhållanden.
Inte konstigt att axlar är spända, huvudet är tungt, ansiktet ser härjat ut - och vikten är katastrof.
Är rädd att jag ska dö.

Och mitt i det här rullar livet på.
Och det känns som om jag missar det under tiden.
Orkar inte ta till mig att jag eg har det bra.
Orkar inte hitta den känslan.
Och det stressar mig.
Oxå.

Tippar i mig lite mer kaffe.
Sitter som på nålar.
Kan inte urskilja vad som är viktigast att ta tag i först.
Tvätten känns onödig.
Disken känns onödig.
Har så mycket annat som mycket bättre skulle föra oss framåt.
Men någon måste göra det.
Så.....

Dax att prestera!


Tjo å tjim :-/