Jag älskar min kropp....

.... och jag HATAR den!

Älskar den för att den fungerar. För att den varje sekund gör det som krävs för att livet skall fortgå. Andning för att få syret. Hjärtslag för att pumpa runt syret i blodet. Njurarna, Levern, skelettet, ögonen för synen, öronen för hörseln - och för att inte tala om hjärnan: vilken fantastisk förmåga!!!! Som sagt - är så tacksam att kroppen fungerar.

MEN

Gick i en klädaffär i byn en dag. Plötsligt stirrar en kvinna på mig och jag tycker jag känner igen henne men kan inte placera vem det är. Hon är överviktig och kläderna sitter inte så bra (ödmjukt sagt).... Hon ser ut att vara i 45-års åldern och på något sätt tycker jag synd om henne. Tänk att väga så mycket - måste vara svårt att hitta kläder och det måste bo så mycket ångest hos henne speciellt när hon går i klädaffärer. Jag tänker på mig själv och tänker: phu vad glad jag är att jag inte ser såååå tjock ut som hon. Tittar lite mer på kvinnan och känner igen ansiktet mer och mer. Plötsligt ser jag ju.......
Det är ju jag.
Det är JAG som är den överviktiga damen i 45-års åldern. Det är ju JAG som är så stor...... Spegeln som jag tittar i visar en annan än den jag själv tror mig vara.
Jag blir så ledsen. För jag har förstört min kropp. Och i mig, bor en demon som aldrig lämnar mig ifred. Jag har förstört min kropp för den kan inte hantera socker. Jag har i över 20 år laborerat med bantning och överätning och svältning. Omvartannat. Och under dom 20 åren som jag försökt gå ner i vikt har jag gått upp 20 kg. Och varje dag är ångest. Mat är ångest. Vikt är ångest. Äta är ångest. Handla är ångest. Kläder är ångest....
Ångest ångest ångest....

Jag älskar min kropp för det den gör.
Jag hatar min kropp för den jag gjort den till.