Jag skäms!

Jag är oändligt tacksam för så mycket.
I djupet av mitt hjärta, känner jag så.

Ändå så är jag:
Sur
Bitter
Irriterad
Uttråkad
Omotiverad
Arg
Frustrerad
Less
Trött
Spydig
Gnällig
mm
mm

Varför kan jag bara inte känna lycka?
Visst borde jag det?

Det finns människor som i dagsläget kämpar för att överleva dagarna då de nyligen förlorat sina nära....
Och sen sitter jag och gnäller över.... sånt som egentligen är bagateller!

Jag skäms.
Och det dåliga samvetet förföljer mig som vanligt.
För jag borde ju ha vett att inte känna som jag gör....

Men om det nu är så, att jag trots att jag vet att jag inte borde, känner på det här viset..... hur ska jag då göra?

Om jag inte orkar plocka fram det jag är tacksam för så det övervinner dom negativa känslorna - hur gör jag då?

Som vanligt gnager samvetet för att jag inte kan vara den jag borde.
Som vanligt är det dåliga samvetet och otillräckligheten mina trogna följeslagare.
När ska jag bli fri?


Frid