måndag 15 oktober 2018

Jag fortsätter min kamp.....

Dagarna går och som det ser ut just nu består de i att försöka bromsa det galna söt- och matsug som återuppstått efter graviditeten, bråka och skälla på mina barn samt fokusera på hur i hela friden jag ska kunna få ordning här hemma. 

Givetvis är det inte så här jag vill det ska vara. Jag vill inte vara den surkärring jag är på dagarna som säger nej, nej, nej, sluta, sluta, sluta, inte sådär, hur tänkte du nu osv osv osv. 

USCH hur jag avskyr att ha så fullt upp med att få ordning här hemma att jag inte ens kan njuta av att sitta och leka med mina barn. Jag blir så rastlös och klarar inte av det mer än en kort stund och sen "jag ska bara.......(hänga tvätten, packa ur väskan, förbereda maten, kolla efter vinterskor till er på internet mm mm mm). 

Blir även så ledsen av att jag inte känner att vi har tid att gå utanför dörren och ha picknick i gräset eller skogen. Jag behöver röra på mig samt framförallt få vara i dagsljuset och andas frisk luft!

Och jag känner mig så otroligt nedslagen av det mat- och sötsug som tar över mitt liv fullständigt. Jag är kidnappad av ett beroende som påverkar mitt liv och min familj på ett negativt sätt. Att äta fel och inte kunna stoppa det innebär att jag är rädd att somna varje natt för att jag inte vet om jag vaknar igen. Jag är rädd för att dö eller att få sjukdomar orsakade av socker och annat skit. Dessutom blir humöret och orken helt åt helvete. 

Någonting måste förändras för jag vill inte minnas min sista föräldraledighet så här. Jag vill minnas den med en bra känsla, där jag kan le och säga "ja det var en härlig tid". Just nu är det mest ångest och även det får jag ångest över. 

Jag ska fila på en plan för hur jag kan må bättre som mamma och som Fredrika. Sen ska jag och Tobias sätta oss ned och prata hur VI vill att vår framtid ska se ut. Lever vi våra liv som vi vill utifrån de förutsättningar vi har? Eller kan vi göra några justeringar?

Jag får återkomma med vad jag och vi kommer fram till. 

Men nu några bilder av de finaste jag vet:








Frid!

lördag 29 september 2018

Leon 10 veckor

Det går så fort och jag känner sån sorg för det.
Känns som jag inte hinner med att njuta så mycket som jag vill av den lilla underbara nykomling vi fått. Vill bara stoppa tiden ett tag, stänga in mig på ett rum, hålla honom och snusa på hans huvud dygnet runt i flera veckor till. Jag är inte klar med bebistiden!! Men jag vet ju, att det här är min sista bebis och det är väl även därför jag känner sån panik! Önskar att vi filmat mer från ex BB. Den tiden kommer aldrig tillbaka! 

Det har nu snart gått 10 veckor sen han kom till oss, vår fina Leon Jack Emilio och varje dag känner jag en sådan obeskrivlig tacksamhet för att det gick vägen trots alla dåliga odds p.g.a. övervikt och ålder mm. Han växer så det knakar och det är såklart jättespännande att se vad det blir för en individ framöver.

Några saker att minnas:
- Första leendet sågs vid 5,5 vecka men började le mer konsekvent vid 7 veckor.
- Vid födseln hade han stl 50 heldress och 56 på byxor och bodysar. Vid 5 veckor började han dra stl 62 och nu vid 9 veckor är det 62/68.
- Han vill gärna ligga i famnen och somnar ofta gott när han ligger på mage på bröstet. När han inte ligger i famnen sover han i sin Stokke Sleepi Mini och hittills har han haft babynest där men det tog jag ur när han var ca 8 veckor. Uppe i sin Bedside-Crib sover han dock fortfarande i babynestet. Blir nog strax att fixa spjälsäng. Huvva vad tiden går....
- Idag 29/9 tittade han intresserat på Baby Einstein för första gången. Idag har jag även fått mycket leenden och han börjar "prata". Det är så ljuvligt att få uppleva detta!
- Leon har sen rätt tidigt haft 2 längre sovperioder, en på fm då han kan ha sovit 2-3 timmar och en vid typ kl 21 när han sovit i ca 4 - 5 timmar. Vaknar ca 01:30 varje natt och ibland vid 02:30. Sen ca 04-05 och sen vid 07-08. Ibland har han lite svårare att somna om men oftast äter han och somnar direkt. Tycker att han hittills varit ett "lätt" barn. 
- Har senaste 2 veckorna börjat slå till leksakerna som hänger framför honom och håller man honom i knät spänner han benen och tränar på att stå. Detta har han gjort senaste veckan, dvs vid 9 veckor ungefär. 

Den här filmen  och bilden är ifrån idag. Hade han länge sovandes i famnen medans Tobias och pojkarna var på badhuset. Snosade på huvudet och kände hans andetag mot mitt bröst. Såå avslappnande och rogivande. 



Idag var som sagt, killarna på badet och Klara är i Lima hos Christer. Vi kämpar på här hemma att komma ifatt allt som vi ligger efter samt fixar och trixar för att få ordning på saker. Vi påbörjade Eltons "nya" rum idag genom att sätta in en svart taksäng som jag köpt begagnad. Det ska bli skönt att han får ett eget rum där han kan stänga in sig för att få vara i fred. Vi ska även fixa i Isaks rum och förbereda/göra plats för Leons hörna med spjälsäng så småningom. 

Nu ska jag duscha och sen väcka Leon för mat. Sen hoppas jag vi får sova några timmar innan det blir mat igen. Herrejösses så dålig jag är att lägga mig i tid. Borde ju passa på att sova när Leon har sin långivning på kvällen. Men samtidigt är det så skönt när alla barnen sover och det blir lite tyst så det går att tänka klart och se på vad jag vill på tv:n eller surfa och kolla upp en massa saker som jag tänkt på under dagen =)

Frid!

lördag 15 september 2018

Det är dags nu...

......att låta orden komma ut.
Det är alldeles för längesen jag använde bloggen till det som jag så väl behöver: låta tankar och funderingar och dagshändelser bli till ord istället för att cirkulera i mitt huvud och skapa oreda....
Och mycket vatten har runnit under broarna sen jag skrev sist....



Jag lyssnar på Laleh´s "En stund på jorden" och det händer något i mig. Musiken berör och ger mig en massa varför men även insikter som är värdefulla....


- Jag lever, men på vilket sätt lever jag? Är det på det sätt jag önskar och på det sätt jag drömde om när jag var 20?


- När jag är död, vilka avtryck har jag gjort? Hur kommer mina barn, mina närmaste och människor i allmänhet minnas mig?


- Mina barn. Åh herregud mina barn! 😭😭💗💗 Fy fan vad jag är lycklig och tacksam över mina barn: 4 fina liv som jag får rå om. Vilken gåva och ynnest.🙏🙏 Mirakler är vad de är. Men ger jag dem den tid de bör få? Och som jag egentligen ju såklart vill ge? Ägnar jag min tid åt rätt saker? Ska jag lägga en massa tid på att jämföra överdragsbrallornas vattenpelare i relation till pris på miljoner sidor, eller ska jag kanske prioritera annorlunda?


- Jobb. Vad ska jag bli när jag blir stor? Föräldraledig i kanske 1 år... men sen? Jag har ju inget jobb att "gå tillbaka till"....


- Kropp och hälsa. Jag behöver motionera mer och ta hand om min kropp. Och nu får det tusanimej räcka med självförakt och kroppshat: 30 år är väl ändå mer än nog? Dags att vara snäll mot mig själv faktiskt. 


- Vänner. Jag har så fina vänner där ute. Men låter jag dem veta det och hur ofta pratar eller ses vi? Kan det bli lite bättre tro?


- Min sambo. Så jäkla fin han är! Efter så många år med alltför många möten med killar/män av "fel sort" för mig... som gjort mig illa med lögner, svek och otrohet så möter jag HAN 😭😭💕💕. TACK. Det är skönt att bli hel och våga tro på att kärlek även är för mig och känna att det är en människa jag vill gifta mig med och åldras tillsammans med.

Men hur tar vi tillvara på vår relation mitt i Svenssonlivet med 4 barn? Vi behöver bli bättre på det. Framförallt i vardagen...

- Mina föräldrar och bonusföräldrar, mina syskon med respektive, mina svärföräldrar. Huuuuvvva - hur hade vårt liv sett ut utan dessa? Tacksam igen. Och att alla är i livet och har fått sett våra 4 barn. 🙏🙏😭😭. 


Oj oj oj... det finns så mycket i mitt huvud. 

Musiken behövs.
Hur kan jag ha glömt det??

Nu är klockan mycket och jag behöver göra mig redo för natten och se till att vår fina bebis får mat innan jag somnar.

I morgon kräftskiva med fina vänner.

Tack.







måndag 23 maj 2016

Väntan, väntan, väntan.....

"Vi ringer dig direkt på måndag morgon"
Sa dom i Mora när dom försök nå Falun för en tid för skrapning men ej fått svar i fredags.

"Direkt på måndag morgon"
Jag har liksom hängt upp mig på det så vid 8 i morse förväntade jag mig ett samtal.
När klockan gick så tänke jag att kl 9, då ringer dom.

Kl 11 började jag få lite panik. Ringde Mora som har en sån där "ring-upp-tjänst" så då skulle dom ringa kl 13.20. *suck*

Ringde då direkt till Falun till ett nummer som förmodligen eg endast de som är gravida och får bekymmer ska ringa. Men jag tänke att nej, jag ska "ligga på" så jag inte hamnar i glömska. Vill verkligen inte gå med det här nåt mer!
Hon jag pratade med då sa att hon skulle kontakta gyn i Falun direkt så de kunde ringa upp mig.

11.45 ringde de från Falun och sa att de fått remiss från Mora.
Så nu har jag äntligen fått en tid.

Kl 11 i morgon blir det skrapning i Falun under narkos. Fastande från kl 6. (direkt jag hör det så måste jag dricka vatten för jag blir så sjukt törstig!! ).
Lirkade och kollade: "När kan vi åka hem"? "Hur mår jag på kvällen"
Faktum är ju att Klara har dansuppvisning som vi har biljetter till i morgon kväll..... och jag vill ju verkligen kolla på henne och ja - hela dansuppvisningen såklart!! Så nu velar jag mellan om det är bättre att gå ikväll med eventuella värkar eller om det är bättre att gå i morgon efter ingreppet.
Hmmm... får nog fundera på det....

Nåväl. Känns då otroligt skönt att ha en tid.
På onsdag är det här klart och jag/vi kan gå vidare.
Det är påfrestande för hela familjen när mamma inte mår och fungerar som vanligt.
Och det gör ont i mig att jag inte mäktar med att ha barnen några längre stunder och jag är så tacksam över att Tobias roddar och fixar trots att även han är låg och lever i sorg.

Nu återstår frågan när jag är redo att gå till jobb.
Jag får se hur jag mår i morgon helt enkelt.

Sköt om er där ute!

Frid!

söndag 22 maj 2016

Ont

Ja går man igen ett missfall, så ska gudarna veta att det inte bara smärtar i själen och hjärtat.
Det kan också göra vansinnigt ont fysiskt.
Inatt sov jag inte många timmar.
Kraftiga magsmärtor från kl 23.
Lindrade bäst om jag var uppe och gick.
Men då ville jag mest spy och kände mig svimfärdig.
Hittade som tur var andra värktabletter än Alvedon så jag kunde kombinera dessa och somnade äntligen vid 03.45, Vaknade sen vid 5-tiden av att jag somnat på handen. Vette tusan hur länge den varit utan blod men det var en väldigt skum känsla att känna blodet sippra tillbaka ända ut i fingerspetsarna.
Somnade om och vaknade vid 7 utan att ha ont.
Nu vid 16-tiden kom smärtan tillbaka.
Förbereder mig på en skitnatt igen.
Fasar för att blödningarna kommer tillta, samtidigt så vill jag att den här skiten är över snart.
Ska bli skönt att prata med Mora i morgon bitti och förhoppningsvis får vi tid så fort som möjligt för att avsluta detta.

Tillbaka på ruta 1.


Frid

lördag 21 maj 2016

Missfall nr 5

Otippat, förvånat och pirrigt konstaterade vi att vi blivit gravida på naturlig väg!
Isak är provrörsbarn (ivf) och vid ev ytterligare bäbis har vi alltid tänkt att de 2 nedfrysta embryon som finns i Falun är det enda alternativet. Att bli gravid naturligt har inte funnits i våra tankar.

Men det hände.
Och livet ändrade plötsligt riktning igen.
Beräknad förlossning 5/12.
Så. Jäkla. Spännande!

Kontaktade genast ivf-kliniken i Falun för att informera läget och be om ev hjälp.
Jodå inga problem. Blodförtunnande sprutor och hormonstöd skrevs ut för att göra allt för att motverka missfall.

Sen en galen berg- och dalbana.
Hopp och förtvivlan.
Upp, sen ner.
Glad, sen låg.
Positiv, sen negativ.
Vågande knappt tro och hoppas.
Men ändå kändes det så otroligt.

För 3 veckor sedan var vi in på ultraljud och vi fick se ett litet pickande hjärta!
Så otroligt lättade gick vi därifrån och känslan var helt fantastisk!

I förrgår började jag blöda i v 11+2, alltså i 12:e veckan.
Igår konstaterades att fostret inte levde.
Dött, utan liv.
Förmodligen sen 2 veckor tillbaka utan att kroppen stött iväg det.
Sådana missfall kallas missed abortion (MA).
Vi har haft 1 vanligt missfall och detta blir vårt 4:e MA. Tidigare i v 11, v 9 och v 7.

Det där fostret finns fortfarande kvar.
Jag känner hur kroppen jobbar, jag blöder men inga stora mängder.
Börjar det blöda mycket måste jag till Falun. Efter v 9 är moderkakan så pass stor att man riskerar att blöda för mycket.
Jag håller mina tummar för att det hinner bli måndag.
Just nu vill jag ingenstans.
Trots att det är ett foster utan liv i min kropp....

Till veckan får jag en tid i Falun för skrapning. Vid mina 3 tidigare skrapningar har jag endast haft lokalbedövning men nu funderar jag på att jag kanske vill ha narkos.
Jag känner mig så tom, så låg, så ledsen, så trött..... det gör även Tobias.
Det tär och sliter i oss.
Tålamodet och orken finns inte.
Allt känns rörigt och kaos.
Jag blir hemma från jobbet några dagar och jag längtar efter tystnad och att få sörja i lugn och ro.
Vet att det måste få ta några dagar, men sen ska vi ta oss upp på benen igen.

Och med nya krafter riktar vi våra blickar uppåt och öppnar upp för att ta tillvara de 2 embryon som är våra och som väntar på oss i Falun. Inga garantier finns, men just nu hjälper det oss att hålla huvudet ovanför vattenytan.



Frid








LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...