söndag 28 oktober 2012

Skräck. På riktigt....

Alltså jag vet.
Jag kanske överdriver.
Men shit alltså........

Morgonens händelse förföljer mig.....:

Elton sover i en bedside crib, dvs nära mig men inte i vår säng.
Jag sov själv i vår säng i natt och framåt morgonen så lyfte jag Elton till mig för att få ha honom nära....
Att jag och han sover på det viset, utan babynestet, har kanske hänt max 3 gånger sen han föddes.
Men nu.....det var ju så himla mysigt!

Och vi somnade så.

Jag vaknade av att han sparkade tokmycket med benen.
Han fick ingen luft.
Jag slet snutten - som täckte hans ansikte - bort från näsan (i munnen hade han napp)
han slutade sparka och andades sedan normalt....

Jag minns att jag tänkte: "shit - det där var läskigt!!", men somnade om igen.......

Idag däremot, så har händelsen snurrat runt i huvudet på mig.
Vad hade hänt egentligen, om jag inte märkt att han inte fick luft?
Om det hänt när han låg i sin bedside crib.
Hade han fixat det ändå?
Hade han haft möjlighet att skrika?
Hade han kunnat vrida på huvudet och på så sätt fått bort snutten?
Eller hade han......hade han.....helt enkelt kvävts?   *ryser*

Uuuuhhhh... sånna här tankar gör mig galen!
Men kanske.....kanske är det nu jag ska tacka "gud" på riktigt.
Tacka att vår son lever.

Jag kanske är lite väl dramatisk i det här.
Men jag kan inte sluta tänka på det......
Kan inte sluta tänka på vad som kunde ha hänt.....

Var rädd om er.

Frid

söndag 21 oktober 2012

Sinnesrobönen

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, 
mod att förändra det jag kan 
och förstånd att inse skillnaden.”


Frid

onsdag 17 oktober 2012

Sova! Vakna!

Att vakna på natten för att amma är en riktig plåga för mig.
Är så rackarns trött!!
Detta resulterar i att jag oftast inte vill gå och lägga mig utan inväntar hellre att Elton vaknar och ska ha mat.
I förrgår natt väntade jag ända tills kl 01,30 innan jag tog mitt förnuft till fånga och släckte lampan för att somna.
20 sek senare vaknade Elton.
Sen kunde han inte somna riktigt.
Nappen åkte ur stup i ett och för min del var det ju ingen idé att somna förrän han sov på riktigt.
03,00 gav jag honom mat igen.
Fortfarande ingen sömn för min del.
03,45 insåg jag att jag behövde få sova.
Väckte sambon.
Bytte sida i sängen så sambon fick Elton bredvid sig.
I med öronpropparna, sen
intensivSOVA i 3 timmar innan morgonen var ett faktum.

Igår natt gjorde jag annorlunda.
Släckte lampan kl 23.
Ammade sen två gånger under natten och steg upp vid kl 8,30.
Skiiiittrött!!
Verkligen tröttare än vanligt!
Efter amning somnade vi båda två i soffan.
Vaknade vid 10.
Jaha - det var den fm det!

Undrar eg vilken av de två taktikerna som är bäst.....

Men se - nu är klockan 23.30 igen.
Måste gå och duscha nu så jag kommer i säng innan 12.
Så får vi se vad natten har att erbjuda.

Frid!

tisdag 16 oktober 2012

Tack gud....

Tack för att jag i 9 månader fick känna på hur det känns att vara normal.
Att kunna hantera mat och måltider, att känna mättnad.
Att kunna fungera utan att droga på socker och kolhydrater,
att leva dagarna utan att ständigt fundera på när och hur nästa kick ska ske.

Tack för att jag nu förstår hur andra ser på oss "onormala", att man faktiskt helt enkelt tror att det "bara är att äta mindre och röra sig mer". Att man faktiskt inte kan förstå. Att man aldrig aldrig någonsin ens kan ana hur galet och tokigt ett socker/kolhydratberoende kan te sig.

Tack också för att jag nu förstår mig själv bättre.
Det är en sjukdom.
Och innerst inne vet jag ju att det handlar om obalans på hormoner i hjärnan, men:
Inget sunt förnuft och inga kunskaper i världen försätter begäret som finns i min kropp.
Inget förutom att strikt avhålla mig från allt vad kolhydrater heter.
Och varför gör jag inte det då?
Ja.......varför fortsätter rökare att röka trots att de vet hur farligt det är?
Varför fortsätter alkoholister att dricka trots att de vet att de ex kan förlora hela sin familj?
Varför fortsätter narkomaner att sätta sina sprutor trots att de nyss lovat att det aldrig mer ska ske?
För att begäret är obevekligt.

9 månaders graviditet gav mig friheten att slippa det galna beteendet.
Nu har det gått 3 månader till.
Fann mig själv helt hysteriskt sluka en halv kladdkaka ståendes vid skafferiet.
Lugnet infann sig, huvudvärken släppte, det dåliga humöret försvann......
Det är bara att inse:
Jag är tillbaks på ruta ett.
Hej drog.
Hej då frihet.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...