Galenskap!

Det är nu över 1 timme sen jag åt en Kebab med bröd(utan bröd). Och den står mig upp i halsen och jag mår illa. Vet ni vad idioten som fixade i ordning den gjorde? HAN HADE PÅ ETT TON KETCHUP!!!! Är fortfarande urförbannad. Och klockan var för mycket för att jag skulle hinna reklamera (och ge han en utskällning), så jag fick vackert försöka peta i mig de bitar som det var minst ketchup på. BLÄÄÄÄÄÄÄÄ!!

I Stockholm får man som standard en röd, god kebabsås och om man vill får man en god vit sås. Hemma får jag alltid be om röd sås, som oftast inte finns, utan det blir pizzasåsen eller tacosås. Inte alls lika gott som i Sthlm, men ändå ok.

När jag idag kom till den sunkiga restaurangen på Stationen i Borlänge, lät beställningen såhär:

- Hej jag vill ha en kebab med bröd. Har ni röd sås? Har ni röd OCH vit sås?
- Vad vill du ha?
- Jamen HAR ni röd och vit sås?
- Vad vill du ha?
- Ok, jag vill ha båda tack.

OCH IDIOTEN HAR PÅ KETCHUP!!!
Nä fyyyy så förbannad jag blir. Förvisso är ketchup rött, men ketchup är väl ketchup och beställs väl inte som "röd sås"?

Uuuhhh... jag mår så illa. Har försökt tagit bort smaken av kebabkött indränkt i ketchup, men det gååår inte. Önskar att jag hade ett tuggummi i väskan... men icke...
Ger mig tusan på att jag blir matförgiftad oxå - kebabköket var inte ens ljummet.

Nej usch, det var ett riktigt bottennapp. Och den "restaurangen" kommer aldrig mer få besök av mig. Punkt.

Trasig kropp

Tänk om jag vetat det jag vet idag för 20 år sedan... Då kanske jag hade kunnat undvika att ha en övervikt på 25 kg. Då hade jag vetat att tallriksmodellen bara är SKIT för de flesta - och speciellt för dem som genetiskt inte är rustade för att klara av kolhydrater i mängder.
20 år av ångest.
20 år när varje tugga jag ätit har ätits med dåligt samvete och en känsla av att jag borde äta bättre. Och med bättre, menades att äta mindre fett, mer fibrer, mer kolhydrater.
Jösses.
De gångerna jag stålsatte mig och åt "som jag skulle", så tappade jag visserligen i vikt - men det var en ren plåga. Jag led, led, led varje minut av hunger, besatthet och sorgsenhet över allt jag inte fick, men ville, äta.
Det höll ett tag, sen klarade jag inte av att vara hungrig hela tiden. Och jag föll tillbaka.

Under 20 års tid har jag plågat min kropp och sagt åt den att den är, och gör FEL som vill ha fett och protein. Jag har inte "fått" lyssna på kroppens signaler som skrikit efter RÄTT näringsämnen, för Livsmedelsverket har sagt att det vi ätit i flera hundra tusen år är FEL och det vi ätit de senaste 30 åren är rätt. Vilket förbannade TOK!!!

Alla dessa år av SKITKOST och ångest, har idag gett mig en kropp som är i obalans och är trasig i system inuti kroppen.
Jag pratar om insulin och aptitregleringssystemet.
Även stress som orsakar höga kortisolvärden som i sin tur stänger av fettförbränningen.
Jag pratar även om genetiska förutsättningar, där MIN kropp gillar opiater och på så sätt har jag blivit socker/kolhydratberoende. Jag behöver kickar och de har jag kunnat få genom socker. Numera är jag dock så avtrubbad så det inte ger den effekten - jag blir inte pigg, bara ledsen och grinig.
Och det jag beskrivit ovan är endast en liiiiiiiten del. Det finns massor som fler borde få veta.


SUCK.

Det finns så mycket mer kring det här som är VIKTIGT och som jag skulle vilja att fler får ta del av. MÅNGA skulle slippa ångest över vikten. Och väldigt många skulle få möjlighet att prova en kost som ger dem enorma hälsoförbättringar./Ex personer med diabetes, krångelmage, artros, psoriasis, inflammationer.. etc etc....)

Jag vill berätta om det här. Det är därför jag varit på kurs i Stockholm: för att kunna hålla kurser/förläsningar i Lågkolhydratkost (som för endel som måste/vill vara striktare blir LågkolhydratHögfettskost LCHF)

I somras gick jag lic.Kostrådgivare för just den kosten.
Nu har jag gått ett steg till.

Jag längtar tills jag får köra igång.

Det dåliga samvetet

Två dagar i rad är min dotter lilla K:
- först på dagis när vi lämnar.
- sist på dagis när vi hämtar.

Förstår inte hur det är möjligt att alla de 66 barn som är inskrivna, har möjlighet att INTE vara där varken tidigt eller sent. Har ALLA familjer möjlighet att att jobba deltid? Eller är ALLA hemma med barn nr 2 el 3 el 4?

Förstår inte hur folk får ihop det.

Och förstår inte hur jag ska slippa det dåliga samvetet.

Många tycker det är KATASTROF när deras barn är på dagis längre än kl 15....
.. så va f*n ska JAG säga då? Lämnar kl 7.10, hämtar kl 17.15. Kul? NOT!!!
Det gör så f*cking ont i mitt hjärta, och ändå finner jag ingen utväg.

Ja kanske skulle jag KUNNA gå ner i tid, men mitt jobb funkar inte på det sättet. Det är minst heltid som gäller. Jobba hemma har jag tjatat om att få göra 1 gång i veckan för att kunna hämta henne kl 15 de dagarna. Men icke sa nicke. Inte i dagsläget iaf. Men nu har jag precis fått en ny chef och jag hoppas han har lite mer förståelse för en mammas dåliga samvete och önskan om mer tid med sitt barn... Jag hoppas....

Jag har ett bra jobb och jobb växer överlag inte på träd. Så jag har inget val än att varje dag brottas med känslan av att vara en sämre förälder, för det är just så det ser ut i allmänhetens mått på bra och dålig.
- Inskolning på dagis typ när barnet är 15 år: skitbra förälder.
- Minsta möjliga tid på dagis, typ max 1 minut: skitbra förälder.
- Inskolning direkt när barnet är 1 - 1.5 år pga att föräldradagarna plockats ut då ekonomin inte tillåtit att vara hemma deltid tills barnet är typ 15 år: skitförälder.
- Långa dagar på dagis: skitförälder.

Ja ja ja - jag vet att jag överdriver och att det förmodligen är JAG som skapar mig en bild av att folk tänker/tycker såhär. Men faktum är också att jag väldigt ofta får höra att det är så det fungerar. Inte att de säger direkt till mig att jag är en dålig förälder, men man liksom hör ju hur folk pratar....

Men det är fantastiskt att jag har ett sånt stöd runtomkring mig. Ikväll bönade och bad lilla K om att jag skulle komma och hämta henne kl 15. Och tyvärr är det helt omöjligt då jag har ett möte med kostombuden på äldreomsorgen i morgon - inget man bokar av liksom.
Men jag lovade att jag skulle kolla om jag kunde ringa någon annan. Jag insåg snabbt att jag direkt hade ca 5 st jag skulle kunna ringa. Men lilla K valde mormor.

Så vi ringde mormor och lilla K sa:
- Mommo kan du komma och hämta mig kl 3 i morgon?
Varpå mormor svarar:
- Åhhhh FÅR jag det? Vad GLAD jag blir! Det vill jag jättegärna!!

Jag blir nästan tårögd. Så fantastiskt att känna att hon verkligen VILL hämta henne och att hon gentemot lilla K får henne att känna att det är mommo som är tacksam att hon kommer dit. Här behövs inte bönas och be för att få hjälp. Och så är det ofta bland mina närmaste. Många gånger ringer DOM och BER om att få hämta henne från dagis. Jag är så glad för det. Och tacksam. Det gör gott i en mamma med dåligt samvete.

Och här har jag ju nr 3 som jag ska berätta att betyder mycket för oss. Mommo. En bukett blommor och en innerlig kram sitter nog på sin plats. Kanske inte i morgon men en annan dag. Nej just ja! - Det var ju SÅ jag INTE skulle göra. Utan handla direkt istället. För tänk om man inte hinner säga det man vill.....

Gör det du med, till någon du uppskattar.

Kramen!

Tvångstankar?

Kommer ni ihåg när ni var barn/tonåringar? Gjorde ni som jag?
- Åkte på alla "K-brunnar" och sa den man var kär i.. Och undvek "A-brunnarna" till varje pris och svängde som en galning så man riskerade att bli påkörd?
- Tävlade ni med bilar när ni cyklade och tänkte "Om jag inte hinner fram innan bilen bakom mig kör om mig så kommer det hända mig nåt dåligt"

Ibland tänker jag på det här och tänker: vilka tokerier!! Ända tills jag faktiskt inser att jag ju beter mig likadant fastän jag är vuxen nu...

Häromdagen stod min pappa på trappen och jag var på väg därifrån. Tänkte att jag borde ge honom en kram för han skulle åka iväg ett tag på en fiskeresa. Jag gick upp på trappen och hämtade något jag glömt - och gick ner igen. Då insåg jag att jag aldrig gav honom kramen......
Jag övervägde om jag skulle gå upp igen, men orkade inte....
Och sen, slog tvångstankarna till igen.
Han kommer dö nu när han är borta, var min första tanke. Han kommer dö och jag kommer få leva med ångesten över att jag aldrig gav honom den där kramen....
En enkel kram som ändå visar hur mycket jag tycker om honom och hur mycket han betyder för mig och för oss.
Jag gav honom aldrig kramen och är skiträdd att jag inte kommer få chansen igen.
Tvångstankar tror jag det kallas? Eller dödsångest? Eller.....?

Och samtidigt.... Visst borde vi leva som om varje dag vore den sista? Som om varje möte var sista gången och därför oftare berättade för människor hur mycket vi tycker om dom?
Visst är vi ofta bättre på att berätta för andra om personer vi tycker om än till personerna själva?
Givetvis kan jag bara prata för mig själv, och jag vet med mig att det finns personer jag verkligen sagt länge nu att jag ska skriva till eller berätta för att de är bra, duktiga eller att de gör skillnad i mitt eller andras liv. Och självklart ska man ju berätta det för dom! Så det ska jag göra under veckan till åtminstone två st. Inga jag känner så väl men som ändå förtjänar att höra det jag tycker.
Jag ska börja med Radioprataren och Socialsekreteraren. Sen får vi se vem/vilka det blir.

Ikväll har jag varit på kurs: Marknadsföring på internet. Riktigt intressant, spännande och bra.
Blir så himla taggad!!

Nu dax för sängen - har gäspat alldeles för mycket idag :-/

*suck*

SOL
mil med bil
prismärkning av loppisgrejer
shopping
gnäll
tjat
tårar
trots
arg
ledsen
....
...
...
men tack och lov även
många kramar
och
mycket kärlek!

Blandat

I morgon kommer hon. Mitt allt. Min tjej. Hon har kommit till mig och mitt liv - och flyttat in i mitt hjärta. Och hon kommer stanna där forever. Det känns gott att veta. Saknade henne som f*n efter att hon åkte till sin pappa i lördags - kanske kändes det extra mycket när vi var i Lyån och det var så många barn där som hon kunnat leka med. Kände mig så himla ledsen över att hon måste leva på 2 ställen.... Men det bästa är att hon själv inte brydde sig. Hon sa bara att "vi kan leka en liiiiten stund, men sen ska jag åka till pappa". Känns så bra att hon finner sig i det. Hoppas bara att det fortsätter så och att hon aldrig upplever de konsekvenserna som jag själv upplevt av ett boende på 2 ställen.... Men det tar vi en annan gång.

Känner mig gravid. Och ser gravid ut. Men är det inte.
Det är frustrerande att inte ha några kläder.
Blir ledsen.
Igen.

Brevkursen från Anna Hallén är bra. Om man tar sig tid. Och det gör jag inte. Så då faller allt igen - för 248465+2039456+´0984526798 gången. Och matångesten blir större och större.
Blir ledsen.
Igen.
Behöver mer stöttning och coaching för att fixa det. Och det är så himla bra att få denna insikt så att jag kan ge mer av det jag själv saknar nu när jag from maj kan börja ge kurser i att äta sig till bättre hälsa med LCHF. Är så himla nöjd över att jag VET att den livsstilen verkligen fungerar på så många - och mig med faktiskt... bara jag ger det tid och att jag planerar. Blir konstigt nog lite för "slö" bara för att jag KAN lchf. Och tror att jag ska fixa det ändå. Och det gör jag ju inte. Många klarar en del kolhydrater, men jag behöver äta STRIKT för att få bort sötsug och kolhydratsug och matabstinens och matnojor. Det är en enorm frihet att slippa det här och känna sig NORMAL, och det enda som ger mig det är att utesluta kolhydrater. Ska ta mig tid att planera lite menyer och leta fram favoritrecept. Sen ska jag skapa min egna lchfkokbok.
Och så tycker jag ju det är så himla häftigt att Björn Ferry berättar om att han äter enligt lchf. Han är ju ändå en elitidrottsman som vunnit OS-guld. Och vad är vi hjärntvättade att tro? Jo att man inte kan klara sig utan kolhydrater när man tränar/tävlar - och absolut inte på toppnivå. Känns som Björn Ferry kommer bana väg för en massa idrottare som med hjälp av lchf kan förbättra sina resultat avsevärt! Om de ger kosten TID och PLANERAR....... Ja just det som även jag måste göra. Och förmodligen du - om du vill förändra något i ditt liv.

Men snart... snart blir det annorlunda=)

Var till banken idag och kollade upp möjligheten till byggnadskreditiv när vi ska bygga ut och bygga om. Ser bra ut.
Nu väntar vi på att huset skrivs över på oss båda, att bygglovet går igenom, att banken säger ja. Sen tjööööör vi!!
Ska bli sååååå kul!!
Visserligen lägenheten ett tag till - och det suger!! Men gott att tänka framåt och att det kanske går att bo i huset i september- oktober nån gång. Långt ifrån färdigt, men ändå.....vårt egetritade hus........vilken dröm!!!! And i´m living it!!

Och icke att förglömma: Grekland om 17 dagar: HÄRLÄÄÄ!! *längtar*

Nej nu är det bannemej dax för sängen.

Och i morgon är det FREDAG!!

GÖTT!!

Det är jobbigt att ha semester ;-)

Nej men skämt å sido - shit va trött jag är efter dessa dagar i Lyån.
Det tar tydligen enormt på krafterna att leva "primitivt" och med ren luft (nåja med vissa inslag av skoteravgaser=)).

Har haft toppendagar även om vädret var bäst i slutet. Lite färg har tom letat sig till mina kinder - and that I like :-D

Orkar tyvärr inte skriva så mycket. Lägger upp lite bilder istället.

Fiske och grillning "Väst-i-sjön"

Jojje fixade kolbullar

Utsiktstornet på Kyrkberget

Kyrkberget

Utsikt från Kyrkberget

Sommarstuga på vintern

Det är nog mitt favvoställe. Jag längtar dit, men tar mig alldeles för sällan tiden att vara där. Hoppas det blir mer framöver - det är ju faktiskt lite roligare nu när vi är 3 i familjen. Att åka dit ensam med lilla K känns... ensamt. Och dessutom så är jag j-ligt mörkrädd :-/

Fäbovallen Lyån dit vi ska nu - är väl eg ett sommarställe dit man buffrade med djuren på våren och hem igen på hösten. Men i mitt fall så har påsken varit den riktiga traditionen - jag har varit där alla mina år förutom det året jag jobbade i Sälen och inte fick ledigt.

Nu är ju inte vädret det bästa - men för min del kan det vara lika värdefullt att "få" vara inne och pulvra runt i underställ, elda, umgås och äta go mat. Kanske spela spel eller rita med barnen. Och hälsa på varandra kan man göra fastän det regnar - och det är vi duktiga på i Lyån.

Så här såg det ut hos oss på vallen förra året. Inte fy skam va?






Nej nu är det dax att uträtta lite ärenden innan vi drar. Stövlar från den lokala skohandlaren kan vara en idé tror jag...

GLAD PÅSK önskar jag er!