tisdag 29 juni 2010

JOBBigt

Måste.
Måste Måste Måste.
Har skjutit upp det för länge nu.
Måste öppna jobbets mailbox i morgon och helst jobba några timmar.
Klump i magen och illamående.
Vill inte.
Vill inte Vill inte Vill inte!!!!

Har än en gång ett jobb som hänger över mig och aldrig låter mig vara i fred.
Och ja... jag HAR ett jobb så jag borde väl vara tacksam...
Och ja... jag HAR bra lön så jag borde väl vara tacksam för det också.
Men tro mig: DET ÄR JAG!!!!

Men klumpen i magen finns där trots allt. Kan liksom inte försvinna genom tacksamhet. Inte just nu iaf.....
Finns alldeles för mycket att göra och ordna upp, alldeles för mycket som det fortfarande inte är någon ordning på och som måste styras upp för att det ska fungera bra.
Har så mycket tankar och så många saker jag vill göra.
Och många gånger är det det som är mitt problem: JAG VILL GÖRA TUSEN SAKER SAMTIDIGT! Så jag drar igång allt och sen........ blir det mig övermäktigt att slutföra allt. Vilket innebär att allt är påbörjat, men få saker blir avslutade.
Det stressar mig......
Måste bli bättre på att göra få saker åt gången..... hur det nu ska gå till då allt är viktigt.....:-/

Nåväl.
Ska väl gå och lägga mig och ta tjuren vid hornen i morgon bitti.
Måste Måste Måste....
Får tänka på att jag behöver göra det för att sedan kunna få en skön semester.... som det är just nu förföljer mig jobbet hela dagarna... Inte bra.. Inte bra.....

Och medans jag går och kryper ner i vår säng, sänder jag samtidigt styrkekramar och tankar till vår arbetskollega vars hus brann upp i kväll.....
Undrar hur deras kväll, natt och kommande tid ser ut..... Måste vara oerhört jobbigt!!

Gläds åt i morgon när jag och en nära vän ska träffas. Var nästan 1.5 år sen vi satt ner, tog en kaffe och bara umgicks..... Längtar och saknar... =)

Frid

söndag 20 juni 2010

"....älskar dig så....."

Shit alltså.
Vilket bröllop.
Känner mig så glad över att vi fått uppleva det här.
Är så glad att det i över 2 veckor varit huvudgrejen i vår media.
Är så glad att i allafall en kort stund få pausa från allt elände som är i världen.
Normalt sett så är våra medier duktiga på att hela tiden pumpa oss med information som gör mig ledsen, bekymrad eller förbannad: mord, naturkatastrofer, barn som far illa mm mm ...
Men nu, i över 2 veckor har vi fått känna GLÄDJE, LYCKA och KÄRLEK!!!!!

Så tack Viktorie och Daniel för det fantastiska par ni är.

Och Daniels tal till sin princessa igår var..... helt underbart. Han växte, visade pondus och och jag förmodar att vi alla fick se en glimt av den man han ÄR. Den man som Viktoria blivit kär i.
Från att ha varit "BoxerRobert", blev han i mina ögon en levande man fylld till bredden med kärlek, mod och förmåga. Han visade att han kommer fullfölja det här och stötta sin fru i allt hon tar sig an.
Äkta kärlek.
Kärlek på riktigt.

Underbart....

Så tack än en gång för en fantastisk paus från världens alla skitnyheter.
Jag är så glad att fått tagit del av det här.

LOVE

måndag 14 juni 2010

Tjockis

Ni som har fått barn - kommer ni ihåg känslan av otymplighet när ni var i v 39-40?
ALLT kändes tungt och orörligt....
Längtan att få bli "normal" igen var påtaglig varje dag, för magen och alla extrakilon var i vägen hela tiden....

När jag skrevs in på BB i vecka 39 + 2, vägde jag 88 kg. Då hade jag under min graviditet gått upp totalt 20 kg.
Efter 1 vecka hade jag gått ner 10 kg och nu efter snart 5 år så........ har jag gått upp 10 kg....
Ja du läste rätt.........
I dagsläget väger jag lika mycket ogravid som när jag gått en full graviditet.
Sorgligt.
Men det är också helt sjukt att tänka på att när jag vägde 68 när jag blev gravid, tyckte jag att jag redan då var överjävligt tjock.
Och nu väger jag 20 kg till.......
Mycket för knän, rygg och psyke att bära - varje dag......
Och jobbigt att varje dag se gravid ut - utan att vara det.
Och svårt att få kläderna att sitta bra på kroppen.
Faktiskt svårt att få kläderna att sitta FAST på kroppen. Byxor glider ner, tröjor åker upp, skärp skär in i magen.
Avskyr numera kläder, för inget sitter som jag vill.
Värdelöst.

TÄNK om jag nu hade vägt de 68 kg som jag gjorde 2004 - då hade jag varit överlycklig! Men det tragiska i det hela är ju DÅ var dessa kilon ångest för mig, för jag ville väga 60.......
Och nu har jag ytterligare 20 kg att må dåligt över.......
Och TÄNK om jag om 5 år väger 108 kg, med en längtan efter att "bara" väga 88 som jag gör nu.....

TÄNK om jag kunde lära mig att leva mer i nuet.
Inte gräma mig över saker som hänt tidigare.
Och inte fasa för eller tänka alltför ofta på framtiden.
Utan helt enkelt ta vara på dagarna som är just NU.
Eller som Mia Törnblom säger:

"- Om man står med ena foten i gårdagen och andra foten i framtiden, så pissar man på nuet"

Nä nu ska 88 kg jag gå och sova.

Frid

söndag 13 juni 2010

En regnig dag...

.... som dock inte stört mig över huvudtaget.

Har varit till Västerås och handlat.

Hade en massa trevliga saker på min inköpslista:
Jacka
Byxa
MBT-träningsskor
Tunika
Kjol

men kom hem med:
80 kvm trägolv
Kaffemaskin
Plastlådor

Visserligen stod även DET med på inköpslistan, men inte trodde jag väl att vi BARA skulle hinna med Byggmax, Bauhaus, IKEA och Mediamarkt.....

Hmmmm... får nog bli Mora nån dag för att kolla in HM, Lindex, Kappahl, Åhléns, Dollarstore, ÖB mm mm....

Behöver verkligen en jacka och ett par byxor.....

Nu dax för sängen för i morgon ska det plockas undan grejer i huset.

Frid.

måndag 7 juni 2010

Genvägen som försvann

Jag BORDE verkligen ha lärt mig.
DET FINNS INGA GENVÄGAR!!!!!!!!!!!!
Skrev i ett inlägg för några dagar sedan att jag, i ett desperat försök att fixa LCHF, gjort ett inköp av mandelmjöl och sukrin.
När jag beställde det, så kände jag ändå i kroppen att det inte kändes rätt på något vis. Kände att jag liksom gick utanför det som LCHF/lågkolhydratkosten står för: naturlig mat......
Och nu, skriver min guru Anna Hallen det här.
Och jag känner ju direkt, att det hon skriver är så rätt......
Hur kunde jag tro att jag hittat en genväg?
Jag VET ju att det inte finns några.....

söndag 6 juni 2010

Sjuk vecka

Ja faktiskt.
Hela veckan känns så.... RÖRIG....
Skulle bo i huset med Klara så att jag skulle hinna plocka när hon lagt sig.
Men har nog inte plockat en pryl på hela veckan - bara skrotat till ännu mer....= Ångest.

Och måndag kom en tromb och förstörde ett partytält på 40 kvm och studsmattan blev skrot.= Ångest.
Letade även hela kvällen efter ägaren till en katt som blivit påkörd bredvid oss. = Ångest.
Tisdag ganska ok.
Onsdag personalkväll så Klara sov hos mormor.
Att styra upp inför en personalkväll med aktiviteter etc = Ångest.
Var halvkrasslig hela dagen.
Torsdag morgon vaknade med ögoninflammation.
Hemma från jobbet torsdag och fredag. = Ångest.
Fredag kom inte vår katt Morris hem. Han är ingen katt som vill vara ute, men nu hade han inte kommit hem på hela natten, hela dagen, hela kvällen... = Ångest.
Hela lördagen jättedålig i ögonen. Möhippa på kvällen där jag ansvarade för maten och lokalen. Mycket att styra upp oavsett om jag följde med eller ej = Ångest
Söndag fortfarande dålig i ögonen och även tilltagande halsont.
Brottas med om det är lämpligt att åka och jobba i morgon.. = Ångest.
I morgon är det måndag och lilla K åker härifrån en hel vecka igen. = Ångest.
Maten under veckan har gått... sådär... = Ångest.

Behöver jag tillägga att veckan har varit fylld av Ångest?

Frid..... :-/

torsdag 3 juni 2010

jo jag ÄR sjuk faktiskt..

Igår hade vi en personalträff som mestadels jag styrt upp. Jag är ju chef och förväntas fixa sånt. tror det blev ganska bra även om jag hörde att någon/några klagade över att behöva åka på något sånt som inte var så viktigt. Vi hade lite frågor och lite aktiviteter istället för arbetsplatsträff. Sen frivillig boule med instruktör och grillning.
Hela dagen och em kände jag mig "slak" och off. Har haft huvudvärk flera dagar de senste 2 veckorna - så även igår. Ville helst lägga mig och vila, men det gick ju såklart inte. Hemma vid huset ca 19.00 och satt mest och stirrade tills jag gick och la mig vid 22.

Vaknade kl 03 och fick inte upp ögonen. Förstod direkt att det var ögoninflammation då grannens barn nyss haft det. Fan - inget jobb idag tänkte jag först.
Sen kom jag på att barnen numera är tillåtna att vara på dagis trots ögoninfl. och jag tänkte att då borde det vara ok att åka och jobba.
När jag vaknade lite senare och steg upp ändrade jag mig. Fy fan va jag såg ut: varig, svullen och röd - såg helsjuk ut. Jobba med detta utseende, feberkänningar och huvudvärk? Nej ingen bra idé.

Och då kommer tankarna:
Är jag verkligen så sjuk att jag har rätt att stanna hemma?
Tror folk på mig eller tror dom att jag ljuger?
Hur ska jag bevisa att jag verkligen ÄR sjuk?
Ska jag gå på jobbet ändå? Kanske funkar med alvedon och kaffe?

Ringde T och berättade hur jag såg ut och hur jag mådde. Och han sa bestämt NEJ till att jag skulle åka och jobba. Han var dessutom helt övertygad.
Sååå skönt att få direktiv att vara hemma. Jag själv kan vela ihjäl mig över sånt här och krångla i evigheter innan jag bestämmer mig. Och stannar jag då hemma så är det med ångest. Kan ju säga att ångesten förföljde mig idag också ända tills jag fick feber på em. Då först kunde jag förmå mig att slappna av och tillåta mig att vara hemma.

Visst är det märkligt?
Varför har jag sån rädsla för att inte bli trodd?
Varför måste jag förklara mig för att jag är sjuk?
Förstår inte vart denna paranoia kommer ifrån.
Tycker det är drygt.
När jag är sjuk, vill jag kunna vara sjuk. Utan att oroa mig för vad alla andra ska tycka.
Förstår att jag har en del att ta tag i här.
Att våga lita på att mina beslut är bra.
Att det är ok.
Att JAG är ok.

Samma sak att brottas med.
Om och om igen.
Bara inom olika kategorier...

Frid.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...