En bra dag.

Inget socker för varken lilla K eller hennes mamma idag. Bara mat. Tillsammans.
Och jag kan säga att det märks skillnad både i lilla K´s "ups and downs" och i hennes mammas "downs".
För det är så det blir av socker. Hennes humör pendlar från kraftiga glädjetoppar, till djupa utbrottsdalar..... och för hennes mamma blir det bara djupa dalar med tråkigheter. Ett riktigt nedåttjack.
Och där någonstans ska vi försöka mötas. Och det funkar inte......

Men idag har det varit en bra dag - det var vi överens om när hon la sig.
Utelek i den härliga snön gjorde också gott.

Nu dax för en dusch och sen den svenska filmen "Prinsessa"

Hur ska man prioritera? *ASG*

Jag fick ett underbart mail....

"Det sägs att det är nyttigt att varje dag äta ett äpple, och en banan för kalcium. Man ska också äta en apelsin för C-vitamin! Och det är ett måste att dricka en kopp grönt te (utan socker för att undvika diabetes) för att minska kolesterol i kroppen!

Man måste också dricka 2 liter vatten varje dag och sedan kissa lika mycket, vilket fördubblar tiden man hittills har tillbringat på toa. Man måste också dricka ett glas yoghurt varje dag för att få de bra bakterierna i magen, som ingen vet vad de exakt är, men du MÅSTE ha minst en miljon sådana i magen, annars är det illa!
Du ska också ta ett glas rött vin för att undvika hjärtinfarkt. Och så ett glas vitt vin för att skydda ditt nervsystem! Och ett glas öl (jag minns inte varför det var nyttigt!) Men om du tar dessa tre samtidigt kan du få stroke, fast det gör inte så mycket, du kommer inte ens att märka det.

Man ska också äta nötter och bönor/ärtor varje dag. En hel massa nötter/bönor/ärtor. Du ska äta 4 till 6 måltider per dag, lätta måltider, men glöm inte att du ska tugga varje tugga minst 36 gånger. Bara för det behövs det 5 timmar!

Och så en sak till: efter varje måltid ska du borsta tänderna. Borsta dina tänder efter äpplet, yoghurten, bananen, nötterna, bönorna och ärtorna. Detta ska du göra så länge du har tänder, och glöm inte tandtråden, tandköttsmassagen och munvattnet. När du ändå håller på med detta, kan du ju städa badrummet, kanske installera CD-spelare eller TV där inne, för med tanke på allt vattendrickande och Tandborstande lär du tillbringa en hel del tid i badrummet.

Man måste också sova minst 8 timmar per dag och jobba 8 timmar per dag, plus de 5 timmarna som behövs för att äta, det blir 21 timmar. Det är 3 timmar kvar, under förutsättning att det inte är trafikstockning när du åker till och från jobbet. Enligt statistiken tittar folk på TV 3 timmar per dag. Det fungerar inte längre, eftersom man måste ta en promenad varje dag i minst en halv timme (ett råd: efter 15 minuters promenad, vänd tillbaka, i annat fall tar din promenad en hel timme).
Du måste också hinna med att träffa dina vänner, för de är som växter, måste tas hand om dagligen.

Bland allt annat måste du också hålla dig informerad, dvs. läsa minst två dags- och några stycken kvällstidningar, för att kunna ha en kritisk inställning i livet.

Du ska också ha sex varje dag, men utan att det ska bli rutinmässigt.
Du ska vara innovativ, kreativ och varje gång på nytt förföra din partner. För detta krävs ju tid. Och då har vi inte ens nämnt tantrisk sex.

Du ska också hinna med din familj, hinna moppa golv, diska, tvätta, för att inte tala om allt du måste göra om du har barn eller husdjur.
När man räknar ihop allt detta ovan behövs det minst 29 timmar.
Den enda lösningen är att göra flera saker samtidigt!
T.ex. duscha med kallt vatten och håll munnen öppen så får du dina 2 liter vatten per dag. Medan du lämnar badrummet med tandborsten i munnen kan du samtidigt ha sex med din partner, som i sin tur tittar på TV och läser tidningar medan du torkar golv. Då har du fortfarande en hand ledig, med vilken du kan ringa till dina vänner och släktingar. Drick vin efter det , du kommer att behöva det.

Sen om du skulle få 2 minuter över, skicka detta mail vidare till dina
vänner (som man ska vårda dagligen), medan du äter äpplet, vilket är som sagt väldigt nyttigt.

Dags för mig att sluta nu, för mellan äpplet, yoghurten, ölen, den första litern vatten och min tredje måltid idag (inkl. nötter/bönor/ärtor), vet jag inte längre vad jag måste göra, men jag vet att jag måste gå på toa NU. Jag lär spara några minuter om jag borstar tänderna samtidigt ännu en
gång!"

SKITDAG!!!!!!!!!

JA FAKTISKT!!!!

FÖRBANNADE J***A SKITDAG!!!!!

Dagen med lilla K har inte varit en bra dag. Vi har bråkat och skrikit och gråtit.
Fan.
På matsidan har det varit en KATASTROFDAG.
Fan.

Men vi blev sams och kramades länge innan läggdags. Och vi kom överens om att vi ska ha en mycket bättre dag i morgon.

Några enkla sätt för oss att fixa detta:
1) Inget socker eller kolhydrater till mig.
2) Inget godis eller andra sockerstinna produkter till lilla K.
3) Bra mat på bestämda tider som vi äter tillsammans.
4) "Tvångsvila" för lilla K. Ev en sväng med bilen så hon får slumra till en sväng
5) Gå ut!!. För frisk luft, ljus och rörelse.

I morgon blir en bättre dag.
Ändrar "fånga dagen" till:
"Fånga MORGONdagen"

Tidig morgon - igen!!

Fattar inte.
05.12 "mamma"!
Lilla K står utanför sovrumsdörren. T öppnar och släpper in henne, hämtar täcke och kudde och bäddar ner henne mellan oss.
Tänker att hon BORDE somna om med tanke på att hon inte sov något igår dag och la sig dessutom sent igår kväll.
Hon ligger och vänder och vrider i ca 20 min. Sen vill hon ha sin nalle. Det går ett tag och hon vänder och vrider..... Till slut går T upp och styr och ställer med tv, täcke, kudde, docka, nallar och något att äta. Vi tänker att vi kan få slumra till ett tag.... Det går väl 20 min, sen kommer hon och ska ha hjälp med att kissa.
Jag ger upp.
Och går upp.

Såhär är det alltid när hon är hos oss. Och så har det varit så länge jag kan minnas: hos hennes pappa sover hon till 7 - 7.30 - 8 - 8.30.... och ibland längre....
Fattar inte.
Varför är det sån skillnad?

Är det för att vi säger att hon ALLTID ALLTID ALLTID får komma till oss? Jag har ju varit tydlig med det så att hon inte ska känna sig ensam, rädd och övergiven. Vill att hon alltid har vårt varma täcke och vår varma famn att krypa in i...
Men det kanske är det vi gör fel?
Kanske ska vi säga att hon INTE får komma till oss förrän vi säger till?
Ger vi en för stor möjlighet så att hon utnyttjar den?
Barn är ju smarta liksom......

Eller känner hon i grund och botten en otrygghet när hon är hos oss? Eller känner hon en otrygghet hos sin pappa?
Vid graviditeten så hörde jag ofta att en orolig mamma - gör sitt foster likadant....
- är det just DET som spökar nu? Jag var en mkt orolig, ångestfylld, ledsen och bekymrad mamma både under graviditet och under hennes första år.... Har det satt sina spår hos henne? Känner hon ingen ro när hon är hos oss?
Hennes pappa är ju lugnare och coolare och förhåller sig mycket mer sansat till saker än vad jag gjort - och gör.

Eller handlar det om olika energiflöden? Typ vart sängen står i rummet?

Nej, som sagt...
Jag fattar inte.

*suck*

*gäsp*

Men får väl tänka att det är ett bra sätt för oss att få FLER timmar tillsammans... dock känns det inte som om de blir så innehållsrika.... :-/

*gäsp*

5% av min dotters liv....

Hon ligger där, sovandes bredvid nallar och docka.
Jag älskar henne så högt att det gör ont.
Tårarna börjar rinna.
Är så rädd att förlora henne....
Hur ska hon kunna undvika alla faror i livet?
Och hur ska jag som förälder klara av att inte ha kontroll?

Vill insupa allt som har med henne att göra - vill inte missa en endaste sekund.
Men livet gör att det inte är möjligt. Inte ens i närheten av det som jag önskar....

Låt säga att en 2 veckors period, dvs 336 timmar, är representabelt för hennes liv.
Då ser hennes tid ut såhär:

168 av dessa är hon hos sin pappa
168 timmar är hon hos mig. Dessa timmar är ungefär fördelade enligt nedan
70 tim sover hon.
52 tim är hon på dagis.
7 tim matlagning, handling, äta (tjata).
7 tim påklädning, avklädning, tandborstning, pyamas etc. (tjata)
4 tim påhälsning eller lek med annat barn.
10 tim barnprogram / dvd. (varav ca 60 min varje morgon när jag gör mig i ordning)

Kvar: 18 timmar.
18/336 = 5%

5% av hennes liv är det som KAN VARA kvalitativ tid för mig och henne.
FEM PROCENT!!!!!

Är ju heeeelt galet med tanke på att hon är det största som finns i mitt liv.

Så vad är det som felar?
Hur ska jag bära mig åt för att få mer tid med henne?
Ja tv:n är ju såklart ett alternativ att ta bort.
Men sen?

Ångesten över all missad tid bär jag med mig dagligen. Det gnager och svider och gör mig olycklig....
Och mitt i detta, missar jag att faktiskt ta tillvara på de timmar vi HAR tillsammans. Även om de är få.

Mindfulness.
Leva i nuet.
Carpe Diem.

Förmodar att det är det jag måste fokusera på. Att ta tillvara på tiden. Att vara närvarande. Att finnas där för henne. Att ha våran tid tillsammans och göra den värdefull.

Inte att jaga fler timmar......

Vanlig / Ovanlig

Minusgrader. Snö. Kaos.
OS. Blå/gul. Medaljer. Mössa.
Melodifestival.
Jordbävning i Haiti.
Vinterkräksjuka.

Torsdag. Tandläkaren. Och äntligen hämta hem lilla K.
...och i Uppsala, är min vän och hennes dotter på sista kontrollen efter avslutad behandling mot cancern....
Tänker på dem. Håller tummarna.

En alldeles vanlig dag för många, kan vara en mycket ovanlig dag för andra.

Sköt om er.

Små gröna "Kinapiller"

Tror halva vår by äter små gröna bantningspiller från Kina. Folk går ner i vikt som aldrig förr.
Och ja - även jag har provat i några veckor. Och ja - jag gick ner i vikt.
Men jag fick panik.
Hjärtklappning.
Dödsångest.....

Jag började toksöka efter information på nätet om vad de egentligen innehåller - för jag tror inte ett uns på att det bara är rena örter från Kina..... För jag tror på allvar att de i sådana fall hade varit godkända i Sverige. Och det är de inte så vitt jag vet.....

Jag hittade, efter mkt googlande, en artikel från Tyskland där pillrena blivit förbjudna att sälja efter att de hittat ett odeklarerat änmne i pillren som heter "Sibutramin".
Efter ytterligare googlande fann jag att just det ämnet är huvudingrediens i de receptbelagda bantningspillren "Reductil" som även funnits i Sverige under en tid. Men de skrevs endast ut till kraftigt överviktiga och de vart gå under ständig läkarkontroll.
Nu är de pillrena stoppade i Sverige då det finns en kraftig risk för ökade hjärtproblem.

Läs mer om det här.

Och det som känns läskigt med dessa piller, är nu att så många äter dessa helt utan läkarkontroll.....
Tänk om någon tar skada.
Tänk om någon dör....
Och detta för den ständiga strävan efter viktnedgång......

Visst är det sorgligt?

Om och om och om igen.....

Det finns ett ordspråk som säger:
"Galenskap är att göra samma sak om och om igen, men förvänta sig annorlunda resultat"
Tycker de orden är så himla bra.
Och jag ska försöka anamma dem nu.
I stället för att, som alltid, börja med att försöka kontrollera suget/hungern och tänka att SEN efter det ska jag börja träna..... så ska jag nu göra tvärtom.
Först börja promenera/träna och SEN fokusera på maten.
Att än en gång gå in för LCHF utan att träna, är dömt att misslyckas - trots att jag vet att lowcarb är den enda kosten som får mig att må bra. Visste ni förresten att Björn Ferry äter lchf? Alltså INGA KOLHYDRATER - och han har TAGIT OS-GULD! Urcoolt! Nu börjar alltså även elitidrottare inse att kroppen mår bra av fett och protein och att kolhydrater ej är nödvändigt ens för att orka prestera på ett OS.....

Nåväl. Åter till ordspråket.
Jag ska nu prova att först dra fördel av träning. Sen gå över till LCHF igen.
Och hoppas på att jag klarar av att äta så resten av mitt liv.

Exet och hans sambo.....

....bjöd på kaffe och tårta när jag och min Kärlek var dit i kväll och hälsade på lilla K.

Det känns fantastiskt bra att vi kan ha en god relation där vi kan umgås och samtala som goda vänner. Tror det gör gott för lilla K. Och det känns bra i hjärtat då hon ju själv aldrig valt att hennes föräldrar skall gå skilda vägar. Det är inte hon som valt att flytta emellan 2 boenden, 2 familjer och 2 byar varje vecka.

Så jag är såååå glad och tacksam över att vi kommit så långt att vi kan ha en god relation utan bråk, hårda ord och förtal.

Det gör gott att känna att tiden läker sår och att den ömsesidiga respekten sakteligen återvänder.

Tack.

Stora framtidsplaner på G

Idag har vi bestämt oss. Vi ska bygga ut mitt hus till det hus vi funderat på ett tag nu. Vi har vänt och vridit och räknat och räknat och räknat och lyssnat och frågat och ..... Vi har kännt oss heeeelt förvirrade... Och är nog det fortfarande med tanke på alla råd vi får....

Det kommer att kosta en del. Men vi VILL verkligen det här. Och vi har inget annat alternativ än att bygga ut - för vi får inte plats. Och det finns inga hus till salu som är aktuella för oss.

Dock har vi velat fram och tillbaka HUR vi ska bygga ut: det finns 2 alternativ:
1) Åt sidan så det blir ett enplanshus.
2) Åt sidan och uppåt så det blir 2 våningar.

Vi har nu bestämt oss för nr 2.
Det är spännande, roligt, fantastiskt och ....... alldeles galet skrämmande.
Men men... vi ska göra vårt bästa för att ro detta i land.

Först skriva papper så att båda äger huset. Sen ta ytterligare hjälp med planering, ritning och ansökan om bygglov. Sen rivning. Och sen börjar snickarna till sommaren. Hoppas vi.... =)

YEEEEEHA - NU KÖR VI!!!!

By the way: HEJJJA SVÄÄRI!!!

Stlm´s PLUS

Jodå- det finns väl bra saker med Hufvudstaden oxå:
* Det GÅR att åka kollektivt vart man än bor.
* Missar man en buss eller tunnelbana, så kommer det snart en ny (Hemma är det väl typ 5 timmar mellan varje....
* Det finns stort utbud av kläder och prylar, fik och restauranger. Går att välja det man är sugen på just då. Så är det ju inte riktigt hemma.....
* Man kan tjuvkika på folk och skapa sig bilder av hur deras liv ser ut.
* Man kan klä sig hur som helst och ändå inte bli uttittad.
* Det är enkelt att få äta SUSHI!(som jag för övrigt äter megafel då jag bokstavligt dränker riset i soya.... .

Finns väl fler saker men då måste jag fundera hårt och länge
*tänka-tänka-tänka* som Nalle Puh säger.....
Nej jag kommer inte på nåt mer just nu så jag ber om att få återkomma.
Tills dess så njuter jag av att få åka hemåt igen =)

Stockholm suger!!

Grå snö. Slask. Jäktade människor. Trångt på bussar. Låååååånga tidskrävande sträckor. Kallt. Dyrt.

Bodde här i 2 år förut. Trivdes väl då men skulle inte för mitt liv vilja bo här nu. Och absolut inte låta mina barn växa upp här.

Stod på perrongen, då för 9,5 år sedan. Väntade på gröna tunnelbanan som var försenad igen. Frös och önskade att jag haft långkalsonger på mig. Då slog det mig: såhär ville jag ju inte ha mitt liv. Det var inte det här som var livskvalité. Längtade hem till snö, täckbyxor och det okomplicerade spontana sociala liv som inte existerade här. Längtade efter att få ha min familj och mina vänner "runt knuten". Längtade hem till enkelheten, olåsta ytterdörrar, kolbullar, filmkvällar, bilfylla och folkparken.

Jag sa upp mig från Wallmans Salonger 2 veckor senare och flyttade hem. Fick uppleva en vargavinter i våra fjäll och var glad över mitt beslut.

Nu för tiden kan jag längta till Sthlm´s utbud och puls. Men det räcker med ett par dagar - sen vill åter till Dalarna.

Idag räckte det med några timmar: bristande kommunikation mellan mig och min vän som jag bor hos, resulterade i restiden från dörr till dörr tog 1 tim och 20 min. Jag bytte buss precis som hon sa - men jag åkte åt fel håll.

Kom försent till konferensen. Svor och längtade hem.

Jag älskar min kropp....

.... och jag HATAR den!

Älskar den för att den fungerar. För att den varje sekund gör det som krävs för att livet skall fortgå. Andning för att få syret. Hjärtslag för att pumpa runt syret i blodet. Njurarna, Levern, skelettet, ögonen för synen, öronen för hörseln - och för att inte tala om hjärnan: vilken fantastisk förmåga!!!! Som sagt - är så tacksam att kroppen fungerar.

MEN

Gick i en klädaffär i byn en dag. Plötsligt stirrar en kvinna på mig och jag tycker jag känner igen henne men kan inte placera vem det är. Hon är överviktig och kläderna sitter inte så bra (ödmjukt sagt).... Hon ser ut att vara i 45-års åldern och på något sätt tycker jag synd om henne. Tänk att väga så mycket - måste vara svårt att hitta kläder och det måste bo så mycket ångest hos henne speciellt när hon går i klädaffärer. Jag tänker på mig själv och tänker: phu vad glad jag är att jag inte ser såååå tjock ut som hon. Tittar lite mer på kvinnan och känner igen ansiktet mer och mer. Plötsligt ser jag ju.......
Det är ju jag.
Det är JAG som är den överviktiga damen i 45-års åldern. Det är ju JAG som är så stor...... Spegeln som jag tittar i visar en annan än den jag själv tror mig vara.
Jag blir så ledsen. För jag har förstört min kropp. Och i mig, bor en demon som aldrig lämnar mig ifred. Jag har förstört min kropp för den kan inte hantera socker. Jag har i över 20 år laborerat med bantning och överätning och svältning. Omvartannat. Och under dom 20 åren som jag försökt gå ner i vikt har jag gått upp 20 kg. Och varje dag är ångest. Mat är ångest. Vikt är ångest. Äta är ångest. Handla är ångest. Kläder är ångest....
Ångest ångest ångest....

Jag älskar min kropp för det den gör.
Jag hatar min kropp för den jag gjort den till.

"Bokbål"

Struntar numera att läsa barnböcker för lilla K vid läggdags - och det känns så oerhört befriande! Tycker inte om det. Tycker det är riktigt j-a tråkigt. Och jag har aldrig hittat några böcker som verkar tilltala lilla K OCH mig. Så nu har jag ändrat kvällsrutinen och i mitt bakhuvud hör jag BVC sköterskans ord där hon uppmanade att ta tillvara på den stund man har tillsammans vid läggning.
Numera lägger jag mig bredvid lilla K och vi pratar igenom dagen. Och hon har många funderingar den lilla damen, och det känns underbart att få dela dem med henne. Känns som den kvarten gör att vi kommer närmre varann och att vi båda får en härlig mamma-dotter stund. Några minuter som bara är ägnade åt oss. Känner att vi behöver det. Njuter. Och blir varm i hjärtat.

Ont i hjärtat.....

Ringer till en god vän. Mina tårar börjar rinna och jag svamlar. Det var inte meningen att börja gråta men när jag hörde hennes röst, och jag vet det jag vet - så försvann den starka jag.....Ville ju trösta - och inte bli tröstad.....

Hon är på väg till Sjukhuset med hennes dotter då hon har feber igen..... Och är trött. Och har ont. Och är rädd.
Hon har precis fått sista behandlingen mot sin cancer. Och att hon nu ofta haft feber skrämmer och oroar. Kanske är det lugnt men ....kanske inte.....

Känner så för min vän som tvingas gå igenom det här. Förstår att hon gör saker som hon egentligen inte orkar eller klarar av. Men när det är ens barn så gör man ju självklart det som krävs. Men jag undrar vad som händer om man helt enkelt inte orkar. Om man säger NEJ - jag KLARAR INTE det här längre. Skulle det accepteras? Skulle samhället kunna hjälpa då? Vad händer med ett cancersjukt barn om föräldrarna kraschar? Precis som många människor kraschar för mindre än en livshotande sjukdom - så måste det ju finnas dem som kraschar av att ens älskade barn är sjukt?
Och som sagt - finns det något skyddsnät? Och någon hjälp att få?
Snart måste hon förmodligen ut i arbetslivet igen -med hela kroppen full av rädsla och ett inre kaos.... För i försäkringskassans ögon - så är det ju inte HON som är sjuk och alltså fullt redo att jobba igen... Stackars stackars.....

Lilla K saknar sin vän. Hon har inte varit på dagis sen i maj. Vi har dock sett till att träffas då och då så dom inte "glömmer bort" varandra. Lilla K frågar ofta hur det är med hennes vän. Första gången de träffades efter att håret ramlat av, stod dom bara och kollade på varandra. Men efter en stund var allt som vanligt och dom lekte som om inget var förändrat. Barn är underbara.

Dags för en dag i solen

Så fint ute. Nyss ätit en tidig lunch och strax dax för en tripp till byns lilla slalombacke. Har inte åkt slalom där på säkerligen 10 år...... Ska bli kul. Men ännu roligare att se lilla K stå på skidorna för första gången.

Ja jag ser fram emot en utedag. Men ändå är det något som gör mig på fasligt dåligt humör..... Vet att det ska packas grejer, åka och hämta i huset, leta leta leta efter allt som jag inte vet vart är..... Blir fullkomligt galen på sånt här och har ibland lust att blunda och låtsas att vädret är överjävligt kallt och fult så vi får stanna inne. Stanna inne och få ännu mer ångest. Att vi inte njuter av solen. Att vi inte aktiverar oss. Att vi inte hittar på något med lilla K. Så ja - jag ska ta mig samman och klä på mig. Solen och backen väntar =)

Ja...jo...jag också....

Har provat blogga förut, med resultatet att ännu en grej blev som ett krav.... att jag måste.... att jag borde......Synd eg, för jag tror att en blogg för min del kan vara jättebra då jag inom mig bär så många ord och tankar som bara väntar på att få komma ut.....Kanske kan bloggen även avlasta mina vänner med alla de ingående, dryga, överberättade funderingar jag har.....Ska försöka låta den vara ett forum för min egen del - inte något som skall tillfredsställa någon annan. Inte för att försöka vara mer intressant än nån annan... Inte låta besökarantalet skapa ett tvång att prestera..... För tro mig: den känslan finns på för många områden redan....Vill ni följa mig, så är ni välkomna.Vill ni INTE följa mig, så är ni välkomna iallafall =)