lördag 29 maj 2010

Enkel sockermatematik

Alla kolhydrater blir till sockerformen glukos innan det tas upp av kroppen.

En sockerberoende är eg glukosberoende.

Då ALLA kolhydrater blir glukos, så kan ALLA kolhydrater vara förödande för en som är riktigt sockerberoende.

För en del räcker det alltså inte med att införa godisförbud. För en del med starkt beroende måste även mjöl, pasta, ris, potatis, bröd och FRUKT uteslutas.

Varför?

Jo, än en gång: FÖR ATT ALLA KOLHYDRATER BLIR SOCKERFORMEN GLUKOS.

En alkoholist är beroende av alkohol. Då räcker det inte att "bara" utesluta sprit. Alkoholisten måste utesluta ALLT som innehåller alkohol, dvs även öl och vin.

Ett beroende är ett beroende - oavsett om det är alkohol, socker, mat, spel, sex, träning etc etc.... Det är en sjukdom som finns i hjärnan.

En person som är beroende ska i första hand ta hand om BEROENDET.
Inga kostråd i världen kan hjälpa en sockerberoende om inte "drogen" plockas bort.
För vem säger någonsin till en alkoholist:
"Jamen liiiiite kan du väl ta? Jag som har gjort en sån go drink till dig. Det är lugnt - den är inte så stark"
"Jomen det är väl bara att dricka lite mindre och röra på sig. Drick lagom! Hur svårt kan det vara?"
Men till en som är överviktig och förmodligen har ett beroende att kämpa med, är dessa ord vardagsmat från de som tror sig veta hur det fungerar.

Om du har ett sockerberoende - eller matberoende, så vet du att det inte är så det fungerar. Jag VET att det inte handlar om karaktär eller att man är misslyckad. Det handlar om så mycket mer än så. Att äta "lagom" existerar inte, för beroendet sätter alla normala funktioner i kroppen ur spel. Det är FAKTA och går bla att läsa om här.
Men för en som är smal och som aldrig behövt kämpa med makterna(beroendet) som får en att göra saker man inte vill (läs äta det man vet man inte ska), så är det här jävligt svårt att förstå.
Och som Stenmark sa:
"Det går int å förklar för nån som int begrip" (typ)

Jag har ett beroende. Men det har tagit mig alltför många år att förstå det. Ser jag tillbaka till när jag var barn/ungdom, så vet jag att jag många gånger stod och åt vaniljsocker direkt ur burken, messmör på samma sätt, proppade i mig 20 vitamintabletter "Dulcivit" för att det smakade sött... mm mm... Och givetvis när ingen såg. För jag kände ju såklart skam över att göra det.

Idagsläget VET jag att det enda som fungerar för mig är att minimera kolhydraterna, dvs äta LCHF eller lågkolhydratkost. Men även för mig, som vet hur det bör vara, är det svårt..... Beroendet är STARKT kan jag säga.
Och det är en förbannat tur att jag aldrig provat narkotika, för jag skulle kunna vara en sån som blir fast direkt......
Ett beroende brukar ersättas med ett annat beroende. Och den som är beroende av något, har lättare att bli beroende av ytterligare saker. Och har du beroende i släkten, kan dina "beroendebanor" vara mer öppna än på normala människor.
Hos mig finns både sockerberoende och alkoholism i min mammas OCH pappas släkt. Dubbelt så stor risk alltså.......

Texten här nedan har jag hämtat från Bitten Jonssons hemsida.
----------------------------------------------------------------------------------------------
Den senaste definitionen av sjukdomen addiction - enligt experter i USA -
är beroende.

Beroende är:
  • en fysisk sjukdom i hjärnan
  • en fysisk sjukdom, med fysiska, psykiska, sociala och andliga konsekvenser
  • en primär sjukdom (ej orsakad av något)
  • en kronisk sjukdom (man har den resten av livet)
  • en återkommande sjukdom, dvs den "går i skov"
  • en progredierande sjukdom (blir bara värre om man inte gör något åt den)
  • en dödlig sjukdom om den ej behandlas
Men sjukdomen är behandlingsbar och skall behandlas av specialutbildad personal.
---------------------------------------------------------------------------------------------------

Så för er som ifrågasätter LCHF, ber jag att sluta med det.
För det är enda utvägen för mig (och många andra) att få ett bra och avslappnat liv utan socker/matsug.(och med en massa andra positiva följder på köpet)
Och ja - du kommer säkerligen få se mig äta både godis, pizza, chips och hamburgare med bröd. Men låt mig då göra det utan att fördöma.
Låt mig vara ifred.
Respektera mig bara, och lita på att jag vet vad jag gör.
Jag lever inte en sekund utan att jag tänker på det här, så jag brottas tillräckligt med det redan. Jag behöver inte ytterligare ifrågasättanden, blickar, ord och kränkande behandling - och en massa råd om att jag ska äta enligt "tallriksmodellen" och röra på mig mer. Jag behöver inte höra att "det där borde du väl inte äta", eller "ska du verkligen äta sånt där"?
Tro mig, jag VET vad jag bör äta och vad jag bör låta bli.
Tro mig, respektera mig.
Jag kämpar med det varje dag, och har gjort det i 20 år.
Det är lång tid och det innebär att det kommer dröja länge innan jag hitta en väg som blir min vardag. Men jag är på rätt spår, och jag kommer närmre för var dag.
Måste bara ha tålamod.......

Visste du förresten att det är 10 gånger svårare att sluta med socker än att sluta röka?

Har du frågor eller kommentarer angående det jag skrivit ovan, så blir jag jätteglad om du mailar mig på:
freddy.thors@hotmail.com
Eller att du skriver i kommentarsfältet såklart.

Frid.

torsdag 27 maj 2010

Igen nu då.....

.... men faktiskt inte på en Måndag - utan på en FREDAG!!

Inspirationen kom idag på en beordrad skogspromenad.
Fick kraft.

Nu ska alla "jag ska bara" försöka åtgärdas. (igen...)
(F*n vilken kämpe jag är som ALDRIG ger upp :-/ )

Några hjälpmedel:

Storytel
SBH650 Ett bluetooth headset till min Samsungmobil.
Morgonpromenader
MBT-skor
Spikmatta
D-vitamin, Omega-3, Folsyra
Mandelmjöl
Lågkolhydratpasta
Anna Hallén

Tyvärr har jag dock ingen tilltro till mig själv längre.
Men vill må bättre än jag gör nu.
Så jag ger det en chans till.

Återkommer.

söndag 23 maj 2010

Tomt och tyst....

Hon har åkt nu, min lilla tjej. Och som vanligt är det med blandade känslor.
De första timmarna - och ibland även första kvällen utan henne, kan kännas som en frihet och äntligen en möjlighet att få egentid eller möjlighet att uträtta saker. Och det är väl den känslan många människor som ej lever med delad vårdnad tror att vi har hela veckan. Men ärligt - jag tror faktiskt inte ni någonsin skulle vilja byta med oss egentligen.
För saknaden smyger sig på och det gör... ont.....
Ont att inte få ha henne här.
Ont att inte få snusa på henne.
Ont att inte alltid, varje dag, få ta del av hennes dagar.
Det blir liksom så.... tomt....
Om 1 vecka kommer hon tillbaka.
Med nya erfarenheter, nya upplevelser, nya tankar...... - och har blivit 7 dagar äldre. Dagar som för mig är det samma som en tom almanacksvecka. Jag har ju inget att fylla i......
Det är en sorg.
En sprucken dröm som gör sig påmind.
Drömmen om en hel familj.
Trodde aldrig jag skulle sätta ett barn till världen, för att 10 månader senare göra henne till ett barn som tvingas leva i 2 familjer. Ett "skilsmässobarn", precis som jag......
Misslyckandet i detta var så stort, att hela mitt inre var ett kaos av skam, ångest och bedrövelse...... Det har tagit mig 4 år att ta ett ordentligt kliv framåt och acceptera det faktum som är.
Lilla K frågar mycket om hennes pappa och mig och om den tiden jag bodde där. Och det gör gott i mig att jag kan svara utan att vara bitter, utan att känna besvikelse, utan att känna hat.....
Det känns så bra att kunna säga till henne att hennes pappa och jag helt enkelt inte passade ihop. Vi var inte bra för varandra så därför tog kärleken slut.
Hon accepterar mitt svar, och vi går vidare i våra samtal.
Men min sorg över den spruckna drömmen, kommer aldrig att försvinna. Drömmen om en hel familj fullt ut. Och det var ju givetvis vad vi trodde det skulle bli den dagen vi tillsammans bestämde oss att skaffa barn. En hel familj - eller kärnfamilj som det så vackert heter.
Istället står vi här nu, båda två med nya kärlekar.
Ingen kärnfamilj.
Men två familjer.
Precis som jag vuxit upp......
Och ser jag tillbaka på min uppväxt som skilsmässobarn, så vet jag många grejer som påverkat mig negativt.
Men jag ser också väldigt många BRA saker.....
Och jag antar det är så jag ska se det.
Se det positiva i det som hänt och förmedla det vidare till henne.
Jag är iaf väldigt mycket gladare nu... inte så ARG hela tiden.
Och jag har träffat en fantastisk människa att dela mitt - och vårt - liv med.
Hon dyrkar honom.
Och det är jag sååå lycklig för!
Hennes liv, tillsammans med oss, och tillsammans med hennes pappas familj, kommer bli ett BRA liv.
Och det......är gott att veta.

Frid
/// F

torsdag 20 maj 2010

Att bygga / renovera

Surfar runt på en massa inredningsbloggar. Läser en massa inredningstidningar,
-i hopp om att hitta inspiration.
Resultatet blir att jag numera är helt snurrig.
Vet inte vilken stil jag vill ha.
För jag vill ha ALLA stilar.

Vitt vitt vitt?
Vitt modernt?
Vitt lantligt?
Vitt och svart?
Färglatt?
Gamla eller nya ting?
Blandat?
Ek? Valnöt?
mm
mm
mm

Tycker alla verka ha det hur stylat som helst. Eller ... egentligen.. så är det väl så att det är dom som HAR det stylat som visar det. För att dom har hittat sin stil, och dom har lyckats få till det.
Men jag vet inte vilken stil som är "min". Kan inte ens bestämma färg på huset:
Vitt för att det är skitsnyggt, fräscht och "modernt"?
Rött för att det alltid kommer vara gångbart och att det varit en dröm i hela mitt liv?

Och så alla fina grejer som jag köpt på mig för att jag ska fixa till dem sådär fint som "alla" gör med loppisfynd och arvegods. Resultat? Jovars - de står väl där och är ivägen och längtar efter att bli ompysslade. Och jag får en klump i magen över allt som jag borde göra, men inte gör.
Vart f*n finns tiden?
Platsen att fixa?
Kunskapen?
Orken?

Nåväl. Antar väl att saker och ting hamnar på rätt plats så småningom. Både stilen och loppisgrejerna.
Det gäller väl bara att ha tålamod....

söndag 16 maj 2010

OFF

Bakisdag idag..... eller... näh....- jag drack ju inget igår!!
Men anar väl att en natt med demoner och dålig sömn sätter sina spår....
Irritationen och tröttheten slår undan benen på mig.
Har inte uträttat något av värde idag - förutom mat och äppelpajen som jag och lilla K gjorde tillsammans. Men det var allt jag förmådde mig, resten av dagen har bara varit... DRYG.
Och det mest jobbiga tror jag nog är att jag inte GJORT något. Alla planer om sortering av grejer vid huset, uppmärkning av ytterligare loppisprylar och framförallt värdefull tid med lilla K. Men inget har jag gjort. En heeeel söndag åt fanders.

Nåväl. Grejerna vid huset finns väl kvar.
Och lilla K ska vara här hela veckan.
Så det jag inte gjorde idag, får jag göra i morgon...
Tur att man får fler chanser här i livet =)

Och i morgon är det jobb igen.
Motivationen är på topp..... NOT.
Tyvärr är den borta, kanske har jag sålt den på loppisen?
Inte bra i så fall - because I NEED IT!!!!
Please bring it back to me!!!!!
Men allt blir bättre bara jag är på plats.
Nya friska tag med månadsprognoser, kostdataprogram, personalfrågor, egenkontroll, upphandling, möten....
MÖTEN!! Just ja - kom på att jag ska på Kostchefsträff i Falun på onsdag och träffa Camilla Sparring som startat matupproret. Ska bli grymt intressant.

Nä nu tycker jag duschen och sängen skriker efter mig. Typ 2-3 timmar tidigare än vanligt.....

zzzzzzzzov gott.

Demoner

Jag hatar dom.
Demonerna.
Dom kom inatt,
och kastade mig brutalt tillbaka till tidigare år.
Förnuftet säger en sak.
Men demonerna säger nåt annat.
Dom retas, knuffas, viskar dumma saker.
Säger att jag borde fatta,
att jag inte ska vara så naiv.
Minnen från förr väcks till liv,
och ångesten tar strypgrepp tills jag inte får luft.
Fan.
Inte nu igen.
Det senaste årets "Jag" försvinner och fram kommer.... någon annan.
Någon jag inte vill vara,
någon jag hoppats jag inte skulle behöva möta igen.
Tankarna snurrar och fantasin rusar - en egen verklighet skapas.
Förnuftet är borta och kvar finns ett sårat hjärta från förr som famlar efter värdighet.
Ilskan växer och ger mig ingen ro.....
Jag vänder och vrider - på allt och mig själv,
demonerna är med mig hela tiden.
Men i gryningens timmar vågar ändock sömnen återvända.
Jag vaknar någon timme senare av en liten barnhand som stryker min kind.
Greppet om min strupe har lättat.
Jag kan andas.
Men minnena från nattens oro, från min egenskapade verklighet, gör mig ledsen.
Känner mig sårad och trasig.
Inser att jag nog aldrig kommer bli fri.
Erfarenheterna från förr har mig alltid i sitt grepp.
Lögner, otroheter, svek.....
Undrar vad som krävs för att jag ska slippa tvingas möta demonerna.
Har mycket att jobba med, framförallt min egna tankar.
Och min självkänsla.
Måste våga lita på att jag är värd att bli älskad.
Att jag är tillräcklig.
Att jag duger.
Det sägs att tiden läker alla sår.
Jag hoppas det.
Men vi får se.....

fredag 14 maj 2010

Ledsen mamma....

Har en dotter som sitter in sin säng och gråter. Hon är arg. Och jag är ledsen.
Försöker vara en klok och förnuftig mamma - försöker verkligen så gott jag kan.
Jag kämpar hårt för att inte ta åt mig personligen av det hon säger.
Försöker förstå. Vänder och vrider, försöker hitta ord som inte sårar eller skuldbelägger henne. Försöker hitta frågor som är förnuftiga. Försöker sätta mig in i hennes ilska för att kunna hjälpa henne ur den.
Försöker.
Men jag vet inte om det går så bra....
Gör ont.
Det gör så ont att hon har dom utbrotten, är så rädd att det är vår separation, det dubbla boendet, och att vi hittat nya respektive, som gör henne ledsen och arg.
Vet ju själv hur det är att känna sig "mittemellan" två familjer....

Nu har det gått en timme sedan ovanstående rader, och vi är sams igen.

Hon har haft flera utbrott sen jag hämtade henne 12.30 idag.
Massor av "NEJ!!! NEJ!!! NEJ!!"
Massor av "NÄ NÄ NÄ!!!!!"
"Jag VILL inte!!!"
Ikväll har hon slagit mot mig, och tittat på mig som om hon hatade mig.
"JAG VILL INTE VARA HÄR!!"
"JAG VILL INTE VARA MED DIG!!"
"JAG SKA ALDRIG VARA HÄR IGEN!!"
"JAG SKA FLYTTA."
"JAG VILL VARA HOS PAPPA!!"
"GÅ HÄRIFRÅN!!"

Jag har handlat så bestämt jag kunnat. Först gett henne möjligheten att göra det jag säger själv. Tjatat flera gånger, men möts av NEJ!. Sen varnat att om hon inte gör det, så måste jag göra det. Säger att jag räknar till 3 och om hon inte gjort det då, så gör JAG det.
Har lyft henne till badrummet. Har lyft henne därifrån.
Skrikandes och sparkandes. I rent vansinne.

Hon satt där i sitt hörn i rummet, och skrek åt mig att jag skulle gå.
Hon fyller 5 i augusti.
Men hon hade nog lika gärna kunnat vara 15.
Tänkte att det här är nog bara början av alla vredesutbrott och sammandrabbningar vi kommer ha. Frågan är hur mycket som hör till åldern, och hur mycket som hör till separationen.
Det är jobbigt att leva i 2 familjer, det tar på krafterna att ställa om. Tro mig, jag vet....
Och idag är det bytesdag.
Självklart kan det ha med det att göra.
Men kanske inte....
Jag vet inte....

Min lilla tjej, mitt allt, satt där i sitt hörn.
Så full av ilska.
Och jag satt där i hennes säng.
Så full av oro och sorg.
Försökte hjälpa henne att övervinna stoltheten och komma till mig.
Försökte väga varje ord så att jag inte skulle göra den redan upprörda tjejen mer ledsen.
Vill inte skuldbelägga henne.
Vill inte att hon ska känna sig övergiven.

Överöste henne med kärlek medans jag berättade att jag älskade henne oavsett.
Och att jag hade full förståelse för att hon längtade efter sin pappa, men att vi tillsammans har bestämt att hon ska bo hos oss båda.
Föreslog att vi skulle ringa honom, men möttes av ett "NEJ!!"

Försökte tänka på att inte lämna henne där i sin ilska. Vill ju att hon ska känna att jag inte lämnar henne direkt hon blir arg eller ledsen. Vill att hon ska känna att jag alltid alltid finns där och älskar henne ohämmat.

Hon provade att "fly" flera gånger. Och på så sätt ta kommandot och kontrollen. Hittade hela tiden nåt annat att bestämma över. "Jag vill inte ha DEN pyamasen". "Jag tänker INTE äta frukost i morgon".
Försökte inte ge henne de möjligheterna att "smita undan". Höll fast i det jag sagt.....

Och mitt i allt var det kaos i mitt huvud. Känslorna flödade och pendlade mellan förtvivlan, sorg, panik, kaos, skuld - och ångest.
Ångest över att inte veta vad som är rätt och fel. Vad jag ska säga och HUR jag ska säga det. Vad jag ska göra och HUR jag ska göra det.
Är så glad att jag har T - han hjälper och stöttar mig i det jag gör. Minns en tid för inte så längesen då jag var själv med ALLT. Är så tacksam över att den perioden är över.

Vi blev sams tillslut.
Vi låg där i sängen och dom små händerna letade sig runt min hals.
Kände hur kärleken till henne flödade.
Tårarna brände bakom ögonlocken.
Vi sa godnatt och jag gick ut ur rummet.

Hon ropade på mig och sa:
"mamma..........
- du är bäst"

Mitt hjärta svämmar över.

onsdag 12 maj 2010

3 gladsaker =)..... och några bilder

1. Är glad för att jag är ledig 4 dagar i sträck - på hemmaplan. Att vara utomlands är gott som tusan, men det är ändå något speciellt att vara ledig utan att åka iväg någonstans. Hoppas kunna hämta igen lite sömn.... har ju en förmåga att lägga mig försent - och gå upp för tidigt.....

2. Har ÄNTLIGEN fixat en gungställning till lilla K. Har sagt det i flera år men har inte blivit av. Nu "annonserade" jag på facebook och fick napp: 200 spänn och jag slog till direkt! Dessutom blev jag av med en "loppiströja" till säljaren, så i rena pengar gav jag 180 - och blev av med ett plagg på köpet. Det är affärer när dom är som bäst!!

3. Har nu förstått innebörden av det minneskort som medföljde den mobil jag köpte för ett år sedan. Typiskt mig: har en massa saker i mitt hem som jag bara kan halvbra, och som istället skapar frustration. Ex min digitalkamera, videokameran, datorn, pulsklockor, mp3-spelare mm mm mm. Har aldrig tid att sätta mig in i alla funktioner - och så blir jag sur när jag inte kan .... Men nu, har jag fattat varför det även var med ett större minneskort till mobilen: den var en adapter för det lilla minneskortet i telefonen. Så nu kan jag alltså stoppa i mobilminnet direkt i datorn och på ett enkelt sätt ladda upp korten från telefonen och stoppa i lite musik i mobilen. I´m so happy!!!

Här är några av de 337 mobilbilderna som jag samlat på mig under 1 år:


En tomte som klättrar upp på balkongen på ett hotell i Peking, Kina.


Föreläsning i Stockholm om Mackmyra Whiskey=)


Min hand och en björnlov. Och ja - björnen är död...... :-/



Älskade gofisen med sin nya barnvagn som hon fick i 4-års present

Underbara Mobyn. Ja där vill jag leva - ja där vill jag dö.

När jag blev gravid, spelade jag fortfarande hockey. Och här är hon nu, det lilla pyret som jag var så rädd att skulle "gå sönder" på träningarna. På sig har hon tröjan hon fick av damlaget när hon föddes. Hon har såklart "mitt" spelarnummer 21 på ryggen. Dessutom är hon ju född den.. ja just det: 21:a......


Winnerbäck konsert i Leksand


måndag 10 maj 2010

Minnen - på gott och ont....

Håller på och rensar i källaren.
Går igenom kartong efter kartong.
Hittar grejer från förr.
Vissa saker gör mig glad - vissa saker gör mig ledsen.

Exempel på "Glad-saker":
- En giraff i keramik som jag gjorde när jag var barn.
- Inbjudningarna till min och Pias 30-års fest.
- Ultraljudsbilderna på Klara.
- Ett kasettband med mig själv på när jag var 4 år.
- Kort som skickats till mig via snigelpost: grattiskort, utomlandskort, jul kort mm.
- Studentmössan.
- Gamla pappersfoton.
- Almanackor från tidigare år.

Exempel på "Ledsen-saker":
- Egenskrivna dikter som jag skrivit i sårande kärleksrelationer.
- Klaras nappar.
- Almanackor från tidigare år.
- Foton på mig själv från förr. Smal, men i mitt huvud, tjock redan då. Ångest i onödan.
- Dödsannonserna på Ida, Jonathan och "Fladder".
- Foton på tidigare katter som numera är i himlen.

Har kommit en bra bit på väg med rensningen. Men har mycket kvar.
Den känslomässiga resan fortsätter.....

söndag 9 maj 2010

Klädångest

Varje kväll samma ångest: vad ska jag ha på mig i morgon? Jag har hur mycket kläder som helst, men inga kläder som sitter bra. Och det är såååååå frustrerande!!!!
Usch vad less jag är på att se ut såhär. Det är liksom inte jag..... Det känns som om jag bor i någon annans kropp....

Men just nu finner jag ingen lösning.
Får vackert bita i det sura äpplet.....

onsdag 5 maj 2010

Läääängtar....

Ungefär såhär tror vi att vårt hus kommer se ut när det är färdigt(om bygglovet går igenom förstås....):
(men just det här huset är fr Modulenthus, modell Sundborn)


Den här kylen från Whirlpool har vi blivit kära i och skall strax beställas från Busk-Lena:


Sen ser jag fram emot att ha en varmluftugn med ångfunktion.
Den här kommer från IKEA.



Och sen en sån här förstås.... Damn så underbart till vintern att få elda elda elda!!
Det här är en Jötul och är beställd från Skorstensfolket här i Malung.



Nu ska jag lägga mig och drömma om vårt drömhus =)

Att kommentera =)

Blir så glad när människor som kikar in här skriver kommentarer. Ska försöka tänka på det när jag själv läser bloggar och kommentera lite oftare.

Det är rätt så märkligt med bloggar egentligen... Jag skriver om saker som är både stora och små i mitt liv, och jag ser antalet unika besökare varje dag. Men jag har ingen aning om vilka det är som hälsar på här. Jag kanske möter människor dagligen som vet vad jag skrev igår, men jag har ingen koll på att just DEN personen vet...

Samtidigt så är väl det här en del av charmen med bloggar. Valet att ej vara anonym ligger hos varje bloggare, likväl som valet att vara anonym läsare också är ett val.

Nåväl.
Det här var svammel på högsta nivå.

Bör nog sova tror jag... =)

tisdag 4 maj 2010

Varm i hjärtat

Mitt i snön och kylan.
På jobbet när stressen är som värst.
Vid diskberget som aldrig tar slut.
På morgonen när jag inte vill stiga upp.

Då ser jag ringen. Och ler.

Jag minns hans ord där på klippan.
Ord som värmer och får mig att känna framtidstro.
Ord som är som plåster på blödande sår.
Ord som får mitt hjärta att våga älska...

Jag älskar. Och är älskad.

Livet har ändrats. Igen.

Den här gången, till det bättre.

Är så glad.....

söndag 2 maj 2010

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...